En berättelse om övergivenhet
Ungersk-svensk-norska Nora Szentiványis roman Lägenheten är en familjehistoria om följderna av det kalla kriget för några enskilda människor, men uppnår också större allmängiltighet.
Nora Szentiványi är född i Ungern 1969, uppvuxen i Sverige och senare överflyttad till Norge. Lägenheten, som kom ut på norska 2016 marknadsförs som roman men verkar bygga nära på hennes eget liv. Strukturen ges, trots vissa utvikningar, av tidens gång, prosan är saklig, för att inte säga konstlös. Ändå är boken engagerande just genom den känsla för livets ohjälpliga komplikationer som den förmedlar. Den är en familjehistoria som kretsar kring följderna kalla kriget fick för några enskilda människor men den uppnår också större allmängiltighet.
Huvudpersonen Noras liv avgörs när hon är helt liten. Hennes föräldrar genomför i början av 1970-talet en lyckad flykt från det kommunistiska Ungern. Nora växer upp i Sverige och blir svensk, men utan att helt lämna det land hon via sina föräldrar bär med sig och vars språk hon lär sig. Kvar i sin lilla lägenhet i Budapest – den som gett boken dess namn – blir hennes mormor. När Nora blir äldre kan hon som svensk medborgare resa till Ungern, och Lägenheten struktureras av besöken genom åren hos mormodern. Egentligen händer ingenting dramatiskt. Till och med flykten, som kunde ha inneburit livsfara, skildras svalt och distanserat. Om några svårigheter vid anpassningen till Skandinavien är inte tal. Fokus ligger i stället på det komplexa förhållandet till det gamla landet och den ohjälpliga kombinationen av lättnad över friheten och dåligt samvete inför den kvarblivna mormodern.
Smärtpunkten
Bilden av Ungern är negativ. Redan som liten flicka förundrar sig den till svensk blivna Nora över den oförskämdhet och hänsynslöshet som ungrarna bemöter varandra med. Framför allt kan hon inte förstå varför hennes snälla mormor behandlas så illa. Och det är inget som förändras med kommunismens fall. Szentiványi gör jämförelser mellan det goda bemötande flyende ungrare ända sedan 1956 fick och det sätt landet i dag förhåller sig till flyktingar. Men hon beskriver också lakoniskt den inverkan det har haft på folkets mentalitet att leva i ett samhälle där man aldrig kan veta vem som spionerar på en och där myndigheterna inte håller sig för goda för de simplaste trakasserier. Ungern brukade på det kalla krigets tid benämnas ”den gladaste baracken”; Lägenheten visar att det inte var så hävt med glädjen där heller.
Romanens egentliga smärtpunkt är dock förhållandet till den övergivna mormodern som en dag då hon återvänder från arbetet till sin totala överraskning ser att dottern med familj har flytt. Andra barn har hon inte, så hon blir ensam. Genom åren växer sedan avståndet mellan den gamla som blivit kvar och de unga som flyttat bort. Kanske främlingskapet mellan generationerna inte skiljer sig så mycket från det som kan uppstå var som helst, men det förtätas och blir ännu mera smärtsamt genom att allt utspelas i den påtvingade intimiteten under de korta besöken i den lilla, nedgångna lägenheten i Budapest. Det är fint skildrat – här kommer Szentiványis lakoniska stil allra mest till sin rätt.
Nora Szentiványi har själv översatt boken från norska till svenska. Bonniers förlag har inte kostat på den den språkgranskning som skulle ha behövts.
Romanens egentliga smärtpunkt är dock förhållandet till den övergivna mormodern som en dag då hon återvänder från arbetet till sin totala överraskning ser att dottern med familj har flytt.