Angst, förtvivlan och en strimma av hopp
Enorma, svårtyglade och stundtals destruktiva krafter frigörs i Kalevi Ahos uruppförda sjuttonde symfoni.
Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Nelson Freire, piano. Beethoven, Aho. Sibeliushuset 4.4.
Sinfonia Lahti bjöd i torsdags sin begeistrade publik på en godbit av det mer exklusiva slaget, då inte bara uruppförandet av hustonsättaren Kalevi Ahos senaste symfoni utan även en av de stora levande pianolegenderna, 74-årige brasilianaren Nelson Freire, stod på agendan.
Ahos symfoni nr 17 (2017) är med sina dryga sextio minuter hans till dags dato längsta orkesterverk och de tre satserna Syvyydestä (Ur djupet), Scherzo macabre och Kaukaisia lauluja (Fjärran sånger) kan även framföras separat som självständiga tondikter.
Någon programmusik handlar det dock inte om – det är svårförenligt med Ahos temperament – och satstitlarna bör närmast uppfattas utifrån konkret musikaliska utgångspunkter. Aho har ändå valt att ge symfonin den på många sätt träffande undertiteln Symfoniska fresker och han målar med ömsom mustigt bred, ömsom flortunt skir pensel.
Den brett upplagda första satsen, som inleds i djupa kontrabasar och kontrafagott, är de facto ett slags symfoni i sig själv. Det är enorma, svårtyglade och stundtals destruktiva krafter, som frigörs ur det tungsinta öppningstemat och en trögflytande adagiopuls växlar med rasande prestopartier. Angst och förtvivlan, som så ofta hos Aho, men även ett bakomliggande hopp som tillåts spira också i de mörkaste stunder.
Färgstarka fresker
Den massiva sjuttonde symfonin kan utan överdrift hållas som ett av Ahos starkaste verk i genren. Ett slags syntes av föregångarna, där såväl de tidiga symfoniernas weltschmerz som uppföljarnas uttrycks- och stilmässigt utvidgade estetik samt mer allmängiltigt försonande tongångar samsas på ett häpnadsväckande fruktbart sätt.
Stycket är, även om Aho aldrig i onödan krånglar till texturerna och stämmorna, sannerligen inte lättbemästrat för vare sig dirigenten eller musikerna. Dima Slobodeniouk är dock rätt person att synligoch tydliggöra de färgstarka, stundtals grälla, ahoska freskerna och när även musikerna är vana med Ahos sätt att tänka musik var det upplagt för ett kongenialt framförande.
Vilket på många plan även blev fallet, även om en känsla av överprestation låg i luften. Laddningen var våldsam, men kanske tog man i aningen för mycket. De långsamma tempona föreföll ställvis andfådda, balansen mellan det hårt satsande blecket och stråkarna var inte sällan skev och framförandet hade sannolikt vunnit på ett överlag mer avslappnat grepp.
Ödmjukt och auktoritativt
Beethovens femte pianokonsert har följt Freire i sex decennier och relationen till stycket är intim. Han framförde konserten på Musikhuset för drygt tre år sedan. Greppet var även nu tillika auktoritativt och ödmjukt och genomsyrat av den självklarhet som en lång och nära relation till musiken möjliggör. Slobodeniouk piskade sina musiker till ett energiskt och alert musicerande, även om helhetsklangen kunde ha varit ännu mer transparent och klar i konturerna.