Samtiden inte nådig mot Lillian Hellmans släktsaga
Upphovskvinnan är intressantare än pjäsen, skriver Isabella Rothberg som sett en fantasilös version av Lillian Hellmans klassiker The Little Foxes. Pienet ketut
Text: Lillian Hellman. övers.: Lauri Sipari. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi och kostym: Elina Kolehmainen. Ljus: Kari Leppälä. Ljud: Eero Niemi. Mask och hår: Aino Hyttinen. På scenen: Sari Siikander, Risto Kaskilahti, Elviira Kujala, Seppo Halttunen.
Författaren Lillian Hellman (1905– 1984) är en fascinerande figur i den amerikanska film- och teaterhistorien. Hon hörde till kändisarna som åkte till Spanien för att stödja republikanerna under inbördeskriget, var hårt ansatt under häxjakten mot socialister i Hollywood liksom sin pojkvän, Riddarfalken från Malta-författaren Dashiell Hammet, men vägrade samarbeta med senator McCarthys kommitté. På äldre dagar anklagades hon av kolleger för att ha ljugit om det mesta.
I Helsingfors stadsteaters programblad nämns också en spännande anekdot om hur Hellman vägrade låta ensemblen som spelade i hennes pjäs The Little Foxes (De små rävarna) uppträda under en välgörenhetstillställning till förmån för Finland som attackerats av Sovjet. Lillian Hellman sade sig ha besökt Finland (lär vara en av lögnerna) och ansåg att landet var ”en liten nazistödjande republik”.
Den nyssnämnda pjäsen, som sattes upp 1939 på Broadway och 1942 blev filmen Kvinnan utan nåd med Bette Davis i huvudrollen, är tyvärr inte lika intressant som upphovskvinnan, åtminstone i den form den görs på Stadsteatern.
Visst är girighet ett evigt tema och Familjen Hubbard med syskonen Regina, Ben och Oscar i spetsen, dess förkroppsligande. Trion roffar samvetslöst åt sig på bekostnad av andra, skor sig på lågavlönade arbetare och till och med på sina egna familjemedlemmar. De drar sig heller inte för att intrigera mot varandra.
Berättelsen är emellertid alltför moraliskt svartvit och melodramatisk för att problemfritt överföras till vår tid.
Kari Heiskanens vision bjuder heller inte på någon intressant läsning av verket, egentligen ingen egen tolkning alls. Iscensättningen görs rakt av, dessutom med en sillsallad av stilar och tidsmarkörer. Särskilt kostymerna sticker i ögat då de motstridigt signalerar både fyrtiooch femtiotal. Ett gäng märkliga låtval som krockar med både tid och stämning bidrar till ett hafsigt helhetsintryck.
Skådespelarprestationerna är emellertid stabila. Pjäsens drivkraft stammar från syskonen Reginas (Sari Siikander) och Bens (Seppo Halttunen) ondskefulla konspirerande. Regina, kvinnan utan nåd, är den bärande rollen och även om Sari Siikander har ett diaboliskt skratt späs karaktären tyvärr ut med mascarasvarta såpoperatårar. Linda Zilliacus är trovärdig som en virrig, alkoholiserad southern belle som gjort en klassresa nedåt, medan hennes borgarmake, Rauno Ahonens Oscar Hubbard gjort resan uppåt på hennes bekostnad.