Hur arbetar skolorna i Ekenäs med läroplanernas värdegrund?

SKOLA Ida Burgmanns modiga insändare ”God trivsel i skolan är årets största skämt” (HBL Debatt 1.4) får tusen tankar och minnen att välla fram hos mig. Skolan har både ett kunskaps- och ett demokratiuppdrag, läroplanerna inleds med en värdegrundstext om alla människors lika värde, om jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Varför tycks värdegrundsarbetet trots det ofta saknas i Ekenäs? Skolorna har fastnat i ett systemfel vad gäller elevsynen. Självklart finns det lärare som har klart för sig att värdegrunden ska genomsyra lektionerna, rasterna, hela arbetet. Min förhoppning är att det är de lärarna som lyfts fram och får pedagogiska priser, att det är bland dem som de nya rektorerna rekryteras. Det är hög tid för utbildningsledningen i Ekenäs att ta skolans demokratiuppdrag på allvar.

Hösten 2016 vandrade jag med nervösa steg in i min gamla högstadieskola i Ekenäs. Samma senapsgula väggar tog emot mig nu som då jag var elev. Pulsen steg. Kanske skulle någon av de lärare som kränkt och utövat makt mot mig som tonåring sitta i publiken när jag två decennier senare var där för att prata om min bok, anledningen till att jag över huvud taget vågade mig tillbaka.

Sedan 2009 är jag gymnasielärare. En fråga som väcktes under min utbildning var om mina lärare aldrig tänkte på att deras elever en vacker dag skulle vara vuxna med utbildning och möjligtvis med väldigt mycket makt. En annan fråga som väcktes var vilken sorts elevsyn härskar i skolorna i Ekenäs.

Burgmann beskriver hur gymnasieelever som anmäler lärares kränkningar till rektorn får svaret att ”vi får se vad som händer”. Som högstadieelev fick jag veta att den lärare som kränkte elever mest av alla minsann inte hade det så lätt i livet. Efter tre år vägrade jag sätta min fot på hennes lektioner. Hon och studievägledaren hade då tagit in mig i ett rum, för att säga att de sett min ansökan till gymnasiet och de rådde mig att dra tillbaka den. Den bilden, det rummet, de orden glömmer jag aldrig.

År 2016 mötte jag i samma skola 80 åttondeklassare, med min debutbok om fem kvinnor i inbördeskriget. Jag berättade hur speciellt det var att träffa just dem. I vänster ögonvrå hade jag en av lärarna som fanns där på 1990-talet, hon satt med kinden mot mig i 45 minuter. I höger ögonvrå såg jag lärare som hösslade med elever, medan jag undrade vad eleverna hade gjort. Mig hade de i alla fall inte stört. En av lärarna försvann och en stund senare rycktes dörren till gymnastiksalen upp. Det var rektorn som ville veta vem han skulle hämta. Jag tystnade medan han ledde en elev ut ur salen.

Efter mitt framträdande frågade några elever mig: ”Hade du NN som lärare?!” Samma lärare som avrådde mig från att söka till gymnasiet plågade fortfarande elever. Precis som jag, gick de till rektorn, men utan resultat. ”Det var exakt samma på min tid”, erkände jag och insåg att den illaluktande elevsynen satt lika säkert som de senapsgula väggarna.

För fyra år sen var vi en grupp tidigare elever som vände oss till utbildningsledningen i Raseborg med frågan om hur vår gamla högstadieskola arbetar med värdegrunden, men vi fick inte ens ett lamt svar den gången. Nu frågar jag igen bildningsdirektören Tina Nordman och undervisningschefen Elisabet Ehrstedt hur skolorna i Ekenäs arbetar med läroplanernas värdegrund. Vad gör de för att elever och lärare ska få en trygg och lärorik arbetsplats? Hur agerar de de gånger då värdegrundsarbetet uppenbarligen har havererat?

Det är hög tid för utbildningsledningen i Ekenäs att ta skolans demokratiuppdrag på allvar.