Politikens icke-personer

Vår mix av parti- och personval har belysts pedagogiskt i årets valrörelse. Väljarna väljer själva odramatiskt vad de prioriterar. Det fungerar. Men också den som primärt röstar på parti bidrar naturligtvis till ett valresultat som leder till att kommandobryggan i politiken – regeringen – befolkas av personer.

Vi vet väldigt lite om dem. Alldeles för lite.

Den sista valveckans tevedebatter kommer inte att bjuda på vidare insyn i partiledarnas personligheter.

Jag vill inte ha hemma-hos-reportage eller – som i ett presidentval på 1990-talet – ett snokande i deras soppåsar.

Men politikernas människosyn påverkar självfallet beslutsfattandet. Då vill jag veta vilka böcker de läser och varför, vilken typ av teater de föredrar, vilka sociala mönster som präglar deras vardag utanför politiken. Jag skulle gärna se dem konfronteras med ett konstverk och be dem beskriva vad de ser, känner och tänker. Varför? För att politikens råkost är kompromisser. De sluts genom att man lämnar en kollektivt deklarerad position – valprogram – för att inta en ny i form av en överenskommelse med andra.

Arbetet med att bygga upp kompromisser handlar om abstraktioner, man väger expertutlåtanden mot egna och andras tankemönster.

En kompromissande politiker måste i slutändan kunna försvara kompromissen. Det kräver föralldel något också av väljaren: en förmåga att lyssna (som dessvärre till exempel SVT:s politikjournalister verkar ha förlorat).

I vårdreformen idkade C och Saml byteshandel. Det förklarar varför speciellt Saml kunde överge positionen med maximal lätthet.

På kommandobryggan konfronteras man som EU-relaterad politiker med oväntade scenarier. Man kompromissar med kolleger från andra politiska kulturer och man tvingas försöka förstå hur politiken fungerar i andra länder.

Möten av det här slaget kräver social förmåga utöver det normala. Politik är inte enbart institutionaliserat samarbete – de personliga relationerna och egenskaperna har effekt. Språkkunskaper är en del av de kvaliteterna – men negligeras totalt i vår valrörelse.

Vårt valsystem i två våningar sållar fram personer i partier. Politiker på riksnivå är inte sällan personligheter som har förmågan att fylla rum. Det är ingen slump, det är en del av urvalssystemet.

Men när man väl är på väg till den ultimata kommandobryggan, regeringen, vilken är ens referensvärld, vilka språkliga bilder odlar man?

Jag vet att ordet kan missförstås, men jag vill se politiker som intellektuella varelser. Förklaringen är enkel: Politiken är en intellektuell hantering.

I valdebatter eller utfrågningar rabblar partiledarna upp inlärda fraser eftersom de återkommer från dag till dag. Vi är sådana, vi människor, vi upprepar oss när vi en gång kommit på en god formulering.

I de flesta fallen är svaren luktfria. Risktagning belönas sällan i vårt mångpartisystem där en oppositionspolitiker nästa dag kan sitta på kommandobryggan.

För den väljare som vet sitt parti är det inget problem. Men politik är mera än valrörelser, eller egentligen: Politik är en ständig valrörelse. Går inte besluten hem när de fattas och redovisas för är det för sent att förklara dem under några veckor före val.

När tre, fyra partiledare väl har inrättat sina stolar på den gemensamma kommandobryggan har de intagit rollen som faktiska intellektuella ledare.

Som väljare och medborgare är jag därför intresserad av deras intellektuella reflexer. Vilka associationer gör man, varifrån kommer de? På vad bygger man sin världsbild, människosyn? Hur tankar man nya idéer, vilka impulser får man varifrån? Läser man internationella publikationer? Vilka böcker?

Irriterande få finländska politiker skriver böcker eller ens längre tidningsartiklar. Det är som om vore det förbjudet att gå utanför de snäva ramarna.

Samtidigt hävdar de unisont att man inte hinner tänka i dagspolitiken – men gör inget för att förändra det.

Det gör mig misstänksam. Är påståendet att man inte hinner tänka en myt som ska dölja att de inte sysslar med att ta in nya tankar – förutsättningen för god analys, god process och goda beslut?

Så länge politiker är icke-personer i den meningen är jag misstänksam.

Det sägs att stadsstyrelsens medlemmar i Åbo på 1960-talet gick på symfonikonserter och andra kulturevenemang. Från och med 1980-talet återfinns de oftare på TPS hockeymatcher.

Det är inget fel på att vara hockeyintresserad. Men om det är det enda. Glidningen i Åbo är möjligen generell, och jag är inte ute efter att återinföra patriarkatets eller elitkulturella fasader.

Men jag vill se hela människor och höra dem resonera, tänka högt, ta tillbaka och formulera om, medge att man rör sig på ny mark – kort sagt: Vara människa så där som vi alla dagligen av vår omgivning tvingas vara.

Politiken som miljö belönar inte detta, den är snäv, upprepande och stagnerande. Det är inte bra för våra samhällen. Årets valrörelse följer i stort sett samma mönster som alla jag följt med sedan riksdagsvalet 1966.

Den enda förändringen är att politiker i dag i högre grad agerar kändisar i betydelsen att det finns en efterfrågan på att se deras personligheter i en mycket ytlig mening.

Offentligheten når däremot inte intellektet.

Partiledare vaskas fram i apparater – de egna partierna – där de vassaste och mest dolda dolkarna finns. Att höja sin acceptans är att minska andelen fiender. Det formar personligheter. Kriterierna för framgång inbegriper inte intellektuella kvaliteter. De riskerar till och med bli dismeriter.

Årets valrörelse är andefattig, mediernas frågor är förutsägbara.

Att vara partiledare verkar inbjuda till att via gott mekaniskt minne memorera goda budskap. Intellektuell spänst efterfrågas inte, belönas inte.