”Kaffeplantorna är enda minnet av mina söner”
Mugoruwera Leocadias söner blev brutalt mördade när hutunationalistiska miliser drog fram i Rwanda i april 1994. Under hundra dagar dödades närmare en miljon människor, de flesta från minoritetsgruppen tutsi. I dag, den 7 april håller landet minnesstunder för att hedra offren.
Mugoruwera Leocadia plockar varsamt de mörkröda bären och lägger dem i en gul plasthink. Med vana händer knipsar hon av stenfrukterna så att skaftet sitter kvar på busken, och lägger de blanka, körsbärsliknande bären i spannen.
– Tidigare hade vi en egen anläggning här i byn där vi kunde skala och torka bären, men nu måste jag sälja dem till en fabrik längre bort. Det är knappt värt att odla kaffe längre, säger hon och rullar några röda bär mellan fingrarna.
– Men jag kan inte sluta. Kaffeplantorna är det enda minnet jag har kvar av mina söner.
Ett kvarts sekel har gått sedan hutunationalistiska milisgrupper i Rwanda beväpnade sig med machetes och gick till attack mot landets dåvarande minoritetsgrupp, tutsierna. Under tre månader mellan april och juli 1994 mördades mellan 800 000 och en miljon människor, främst tutsier men även hutuer som motsatte sig folkmordet. Blodbadet utlöstes när president Juvénal Habyarimana mördades den 6 april 1994. Habyarimana, som tillhörde majoritetsgruppen hutu och kom till makten genom en statskupp 1973, var på väg hem från en fredsförhandling med den tutsidominerade rebellgruppen Rwandas patriotiska front (RPF) i grannlandet Tanzania efter decennier av konflikter och politisk maktkamp i Rwanda.
Nyheten om det nedskjutna planet nådde Mugoruwera Leocadia när hon var i Nairobi.
– Jag visste att alla tutsier skulle få betala priset för Habyarimanas död. Vi var dödsdömda, säger hon när vi sitter i hennes vardagsrum i byn Zaza i södra Rwanda.
Hennes röst är svag och plågad. Minnena från de mörka månaderna finns färskt i minnet. Den här tiden på året, när kaffebären mognar, är svår.
– Alla minnen kommer tillbaka. Jag kan fortfarande se de nedbrända husen och all förstörelse. Allt hade plundrats och bränts till grunden. Det fanns ingenting kvar, säger hon.
”Vi vågade inte resa hem”
Mugoruwera Leocadia berättar om de tumultartade dagarna efter mordet på Habyarimana. Om nyhetssändningarna som spelade upp fruktansvärda scener från hemlandet; kvinnor och barn som höggs ihjäl, män som lemlästades och brändes. Alla hennes farhågor infriades när hon såg sina landsmän brutalt mördas framför tv-kamerorna.
– Vi vågade inte resa hem. Det fanns ingenstans att ta vägen för tutsier, säger hon. Men oron för sönerna tog över. – Jag letade i flera flyktingläger men ingen hade sett dem. Då visste jag att de hade blivit mördade.
Etnisk rensning
Den hundra dagar långa massakern stoppades när den tutsiledda rebellgruppen RPF till slut besegrade hutumilisen och tog makten i Kigali. Under flera år i början på 1990-talet hade RPF utkämpat ett inbördeskrig mot Rwandas regeringsstyrkor, med målet att de exiltutsier som flytt landet skulle få återvända. Den rwandiska regeringen svarade med att piska upp hatet mot de tutsier som fortfarande levde i landet.
I augusti 1993 undertecknades ett bräckligt fredsavtal mellan parterna, samtidigt som den hutunationalistiska retoriken eskalerade. Regim
trogna radiostationer basunerade ut propaganda där tutsier jämfördes med kackerlackor. Idén om en fullskalig etnisk rensning på landets tutsier började ta form.
– Även långt innan folkmordet var det väldigt spänt, minns Mugoruwera Leocadia som nu är i 80-årsåldern.
– Folk anklagade oss för att gömma rebeller och hotade att döda oss. En gång kastade de in en handgranat genom fönstret, berättar hon.
Men ingenting hade kunnat förebereda henne för grymheterna som utspelade sig under det hundra dagar långa folkmordet. När Mugoruwera Leocadia återvände till hembyn fanns bara spillror kvar. Sönernas mördade kroppar fanns inte ens kvar att begrava. Flera år senare fick hon reda på att hennes yngste son hade fått både huvudet och benen avhuggna.
– De radade upp ett tiotal tutsier som redan var döda och lemlästade dem. När jag frågade varför fick jag svaret att det var så det gick till. Det var inte nog att döda dem, de skulle förödmjukas även efter sin död.
Stort försoningsarbete
Rwanda, ett litet land inklämt mellan Kongo, Uganda, Tanzania och Burundi, har lovordats för sin ekonomiska utveckling och väg till försoning. I dag är det förbjudet att tala om etnicitet, och landets president Paul Kagame – som i princip haft makten sedan 1994 men officiellt blev landets ledare först år 2000 – har omhuldats av världsledare som Bill Clinton och Tony Blair för sitt arbete att ena Rwandas befolkning. Men freden har ett högt pris; pressoch yttrandefriheten är starkt begränsad och oliktänkande får inte komma till tals. Kagame kritiseras för att tutsierna har allt politisk och ekonomiskt inflytande i landet – trots att han försöker sälja in bilden av Rwanda som ett enat land.
Men den känsligaste kritiken gäller den tutsiledda rebellgruppen RPF:s övergrepp mot civilbefolkningen, både innan och under folkmordet. RPF bildades av rwandier som levde i exil i Uganda efter årtionden av förtryck av Rwandas hutuledda regering. I oktober 1990 invaderade RPF-styrkor Rwanda och ett blodigt inbördeskrig bröt ut. RPFstyrkorna, som leddes av Paul Kagame, anklagas för att ha dödat flera tusen civila i sin kamp om makten i Kigali.
Efter folkmordet flydde omkring två miljoner hutuer till grannländerna, en massflykt som har lett till omfattande krig, maktkamp och politisk instabilitet i regionen. Båda sidor anklagas för omfattande övergrepp mot civila och rekrytering av barnsoldater, och än i dag pågår strider i mineralrika östra Kongo-Kinshasa.
Rädslan lever kvar
Rädslan för att oroligheterna återigen ska blossa upp är ständigt närvarande, berättar Mugoruwera Leocadia när vi slår oss ner till bords. En ung kvinna dukar fram jordnötssoppa, bananer, bönor och potatis, och ställer fram en kall öl till husets matriark.
– Folk slaktade varandra som djur. Gravida kvinnor fick sina magar uppskurna, oskyldiga barn drämdes i väggen tills skallarna spräcktes. Det var fruktansvärt!
– De som mördade mina söner bor fortfarande kvar i byn. När de ber om pengar vågar jag inte säga nej, för jag är rädd för vad de kommer att göra om jag nekar dem. Jag har ingen annanstans att ta vägen. Varje dag lever jag i rädsla.
SARA ASSARSSON