En dag dödade de min pappa.

Delphine Umwali, 24 år är tutsi.

”Jag föddes bara några dagar efter att folkmordet bröt ut. En månad senare dödades min far. Vår familj är tutsi, men min far trodde att hans vänner skulle skydda honom. Min mamma har berättat att han alltid delade med sig och ställde upp för sina arbetskamrater. De var hans vänner, och de hade sagt att de skulle skydda honom. Men sen började de stjäla vår boskap, vandalisera hans bil och bryta sig in i vårt hus. En dag dödade de honom.

”Min mamma såg min pappa mördas framför ögonen på henne. De högg upp hans kropp och slängde kroppsdelarna på toalettgolvet. Mamma blev svårt skadad, men hon och mina syskon överlevde. Jag är yngst av elva syskon och den enda som inte har några minnen av vår pappa. Det var tufft för min mamma att försörja oss alla.

”Jag tror att hatet kan komma tillbaka. Det finns fortfarande människor här i Rwanda som anser att det de gjorde, och de grymheter de utsatte andra människor för, inte var fel. Jag tycker att det är enormt viktigt att hålla minnesstunder och ständigt påminna varandra om vår mörka historia. Det är tack vare minnesdagarna som jag vet vad som hände året jag föddes.

”Vi har kommit väldigt långt sedan dess. Tidigare bestämde din klasstillhörighet vilket slags yrke du hade. Nu jobbar och studerar människor tillsammans. Här på universitetet sitter vi bredvid varandra i klassrummet och jag reflekterar inte ens över vem som är hutu och vem som är tutsi. Vi är ett folk.”