Hela min uppväxt har präglats.

Elise Maniraho, 24 år, är hutu.

”Jag föddes i ett flyktingläger i Nyaruguru i norra Rwanda, dit mina föräldrar flydde när folkmordet bröt ut. Flera av mina släktingar dödades och många andra försvann. Än i dag vet vi inte vad som hände med dem. Min mamma är tutsi och min pappa är hutu, vilket betyder att även jag är hutu. Från början hade uppdelningen med social och ekonomisk status att göra, och den som hade mycket boskap var tutsi och de som hade lite boskap var hutu. Vilken klass man tillhörde ändrades över ens livstid. Men under kolonialtiden cementerades klasserna och man förblev hutu eller tutsi i hela livet. Mina föräldrar hade aldrig möjlighet att studera och än i dag är de lantbrukare. Jag är den första i familjen som har haft möjlighet att läsa på universitet, så Rwanda har kommit långt sedan jag föddes.

”Självklart har det påverkat mig att jag tillhör den etniska grupp som anses vara skyldig till folkmordet. Det gör mig fortfarande ledsen. Ibland hör jag människor säga att minnesdagen bara är till för offren, men jag tycker att det är viktigt att alla deltar så att vi kan lära oss av historien.

”Folkmordet planerades och utfördes av rwandier med målet att utrota tutsier. Men även många hutuer mördades och många förlorade sina familjer. Grymheterna och hatet som bevittnades under folkmordet går inte att förstå, och det är viktigt att vi tillsammans säger att det aldrig mer får ske. Att vara rwandier är långt mer än att vara hutu eller tutsi.”