Politisk flamenco i otakt

Frågan om Katalonien fortsätter att röra om i spansk politik som samtidigt polariseras genom ett ytterhögerparti på frammarsch.

Spanien går om tre veckor till parlamentsval igen – det tredje på tre och ett halvt år. Det politiska läget har varit instabilt sedan 2015 då två nya partier gjorde ett gott parlamentsval. Ekonomiskt liberala Ciudadanos och vänsterpartiet Podemos smulade sönder socialistpartiets (PSOE) och konservativa folkpartiets (PP) långvariga hegemoni och ett i praktiken rådande tvåpartisystem.

Partifältet splittras ytterligare då högerextrema Vox nu kommer att göra entré i det spanska parlamentet som första högerradikala parti efter Francodiktaturens fall 1975.

Kataloniens självständighetssträvanden under de senaste åren är också en stor orsak till turbulensen. En pågående rättegång mot tolv katalanska ledare håller fokus kvar på Katalonien.

Då premiärminister Pedro Sanchez (PSOE) tillträdde i somras tog han en betydligt försonligare ton mot de katalanska självständighetsivrarna än föregångaren Mariano Rajoy (PP). Men det politiska kapital som Sanchez satsade har inte vuxit, tvärtom.

Katalanerna kräver mer än den spanska premiärministern har kunnat lova. Därmed har relationerna försämrats både till de katalanska partierna och till partierna på riksnivå som motarbetar katalanska strävanden och redan från början kritiserade Sanchez för att stryka separatisterna medhårs.

PP:s nya partiordförande Pablo Casado har konstaterat att valet nu står mellan dem som är gisslan hos de partier som vill förstöra landet och dem som vill stoppa nationalstatens utmanare.

De facto har Sanchez inte lovat katalanerna något annat än en lösning som kan skapas inom den nuvarande konstitutionen.

Det hela har i alla fall lett till att Sanchez, om han vinner valet, har färre alternativ att forma följande regering.

En politisk fragmentering är ett faktum, men samtidigt pågår en polarisering. Fler partier är med i leken, men de håller på att forma sig i två block. Vox intåg har fått de övriga högerpartierna att orientera sig längre högerut.

Rörelser mellan partier sker inom höger- och vänsterblocket. En del av de väljare som tidigare har röstat på PP går nu över till Ciudadanos och Vox. Trafiken till vänster går i huvudsak i riktning från uppstickaren Podemos tillbaka till Socialistpartiet.

De regionala partierna från Katalonien och Baskien bildar en egen liten grupp.

Det kommer knappast att bli en snabb och enkel regeringsbildning den här gången heller. Den första månaden efter valet händer knappast någonting alls, då spanjorerna redan fyra veckor efter parlamentsvalet återvänder till vallokalerna för att rösta i EU-val, lokalval och regionval.

I färska opinionsmätningar väger det jämnt mellan högern och vänstern, men ingendera når majoritet. De regionala partierna blir därmed en spelbricka och får mer tyngd än antalet parlamentsplatser skulle ge.

Mätningarna antyder att Sanchez socialister blir största parti med 25–30 procent av rösterna. PP förväntas göra en brakförlust på mer än tio procentenheter och ligger nu på cirka 20. Ciudadanos är trea på ungefär 15 procent, medan Podemos och Vox utlovas 10–12 procent.

De borgerliga partierna PP, Ciudadanos och Vox hittade varandra i regionvalet i Andalusien för några månader sedan och ett sådant regeringsblock är också tänkbart efter parlamentsvalet förutsatt att valresultatet möjliggör det.

Sanchez varnar för att forma en allians med Vox då det kan leda till att alla partier inom en sådan allians radikaliseras. Han hissar varningsflagg och ber väljarna att tänka efter – vill de verkligen ha en regering där Vox har inflytande?

Trots hög politisk turbulens går Spanien ekonomiskt bra – riktigt bra jämfört med många andra EU- och euroländer. Men arbetslösheten är fortfarande hög, inte minst bland de unga, även om siffrorna har sjunkit.

Spanien skulle ha en gyllene chans att ta en större roll i EU då britterna går ut, men det skulle kräva politisk stabilitet, vilket allting nu tyder på att blir svår att nå.