En rödgrön bubbla som lätt spricker

”Jag inser att han talar om nittiotalet, som ju var igår, och minns precis hur urbana vi brukade känna oss när vi upptäckt stället.”

Det är tisdag morgon och jag är på väg till kontoret. På torget utanför oss i Rödbergen står som vanligt två unga kvinnor med sina ansikten i mobilerna. Letar ni efter kaféet, frågar jag. Ja, säger de. Det är ditåt, pekar jag, mot fönstren bakom mig.

Vi bor ovanför ett av stans mest populära kaféer för tjugoåringar med ambitiösa instagramkonton. Nittio procent av dem är kvinnor och ofta står några av dem på torget på morgonen och tar bilder i lösögonfransar och trendigt klumpiga sneakers (”dad shoes” som min tonåring kallar dem). Det är fullt varje morgon, lunch och helg.

Den här lilla mikropåverkarnas mikrokosmos är ett fenomen som också dyker upp i Yles lyckade komedi ”Aikuiset”, som är den första inhemska serien jag kan minnas som verkligen känns genuint samtida, i stället för ett typiskt desperat försök att nå en ung målgrupp.

Oona, som flyttat från Karleby till Berghäll, öppnar ett kafé med den elitistiskt hopplösa idén att enbart sälja kaffe som kostar över fyra euro. Hon är noll intresserad av kundservice och använder största delen av sin tid åt att stalka sin expojkväns nya flickväns instagramkonto, eftersom paret driver ett mycket mera framgångsrikt kafé i just Rödbergen.

Manusförfattarna Anna Brotkin och Anna Dahlman imponerar med sin sociologiska koll, som att Oona anammat en stark Berghällidentitet eftersom hon är inflyttad Helsingforsbo, inte född i stan. Det inbillade avståndet till Rödbergen blir ett slags klassmässig snuttefilt. Alla positioneringar är överdrivna, som det kan bli när man är ung som snabbt vill skaffa sig en vuxen identitet.

Så här i valtider skulle det vara bekvämt att säga att Aikuiset handlar om den berömda rödgröna bubblan, men en bubbla har också den egenskapen att den lätt spricker. När Oona gör en resa till Österbotten med sin kompis Arttu står hon i ett hotellrum och beundrar ironiskt hur fult tavlorna är hängda, som om hon inte själv flyttat därifrån ganska nyligen. När hennes pappa kommer på besök bryter Kokkoladialekten fram.

I övrigt är serien full av roliga iakttagelser. I en kort scen står en man och förklarar för två kvinnor hur man använder mixerbordet på en dator, en perfekt ögonblicksbild av vår tid, då tålamodet för all form av mansplaining håller på att ta slut. Cykelresorna genom ett regnigt Berghäll, mitt i sommaren, är magiska.

Själv fortsätter jag mot kontoret och funderar på vad det beror på att vissa krogar och kaféer blir så populära. Ofta är känslan den motsatta: man går in på ett nytt ställe i Helsingfors och förstår att det aldrig kommer att gå. För tung inredning, för konstig meny, fel stämning.

Jag äter lunch på Bar no9 på Nylandsgatan, där stämningen – och priserna – varit desamma sedan jag själv flyttade till stan.

En ung kille bredvid mig berömmer pastan. Han berättar att hans mamma tipsat om stället, eftersom hon brukat hänga där hon var ung. Jag inser att han talar om nittiotalet, som ju var i går, och minns precis hur urbana vi brukade känna oss när vi upptäckt stället.