Minskad skogstillväxt betyder minskad kolsänka

SKOGSBRUK Internationella klimatpanelen, IPCC, krävde i sin rapport hösten 2018 snabba åtgärder för att stävja klimatuppvärmningen. Klimatrapporten bör tas på största allvar. Populistiska utspel utan förankring i verkligheten, och som inte är till nytta för klimatet eller miljön, bör undvikas.

Skogsbruket har fått stå i fokus med synpunkter på åtgärder som starkt begränsar möjligheterna för hållbart och ekonomiskt skogsbruk. Skogsägarnas åsikter har man glömt bort att höra. De privata skogsägarna, 650 000 personer, har i de flesta fall förvärvat skog med tanke på en skälig avkastning. Målsättningen är ekonomiskogsbruk där virkesproduktion, vilt- och naturhänsyn, rekreation ingår som naturliga delar.

Nu verkar samhället ha vaknat upp och börjat kräva skogsägarnas ansvar om kolsänkor i klimatfrågan. Detta är dock inget nytt för skogsägarna, fotosyntesen har ju skött om detta och med god skogsskötsel har det fungerat bra. Bevis på detta är att virkesförrådet i Finlands skogar, enligt senaste inventering (2014–2017) nu är 2 500 miljoner kubikmeter mot 1 500 miljoner kubikmeter på 1950-talet.

Den årliga tillväxten har i det närmaste fördubblats under samma tidsperiod, från 55 miljoner kubikmeter till 107 miljoner kubikmeter. Detta har åstadkommits genom förbättrad skogsskötsel, torrläggning av försumpade momarker och torvmarker, även klimatet samt kvävenedfall har troligtvis bidragit.

Det har framförts åsikter om att förbjuda förnyelse genom kalavverkning i statens skogar samt att kontinuerlig beståndsvård skulle bli allmän vid skötsel av landets skogar. Man förespråkar längre omloppstider och flera skogar i ”malpåse”. En del partier på vänsterkanten vill även minska avverkningarna. Logiken? Alla dessa åtgärder betyder ju tillväxtförluster! Minskad tillväxt betyder i sin tur minskad kolsänka!

Forskarna har beräknat att tillväxtminskningen skulle vara 25–30 procent. Detta i kombination med minskade avverkningar är ingen bra signal till skogsindustrin, inte heller för sysselsättningen, åtgärder som dessutom motarbetar målsättningen att öka vårt kolförråd och kolsänka. Längre omloppstid betyder i sin tur att skogen blir äldre och trädens tillväxt minskar. Gammal skog utgör nog ett kolförråd, men som kolsänka är dess roll obetydlig då livsfunktionerna avtar.

Förnyelsemetod bestäms av växtplatsen och hur det gamla beståndet ser ut. Väljer man kalavverkning sker skogsodling vanligtvis inom ett år och vi har i södra Finland ny plantskog, som fungerar som kolsänka, inom tjugo år. Det är även inbyggt i uthålligt skogsbruk att det ska finnas en viss andel av arealen i olika utvecklingsklasser, plantskog (25 procent), gallringsbestånd (60 procent) och förnyelsemogna bestånd (15 procent). Då man avverkar äldre bestånd enligt uthållighetsprincipen (inte mera än tillväxten) fylls de kontinuerligt på av de yngre bestånden. Med en omloppstid på 100 år betyder det att 1 procent av arealen kan förnyas varje år.

Kontinuerlig beståndsvårdbetyder att man plockar de största träden, alternativt gör små luckor i hopp att få in naturplantor. För att fylla avverkningskvoten måste man röra sig över stora områden. Med lejd arbetskraft blir drivningskostnaderna höga och risken för körskador stora. Detta förenat med insikten om lägre tillväxt och därmed förlorad kolsänka gör att man ska fundera lite extra innan man antar metoden. Ett alternativ kunde metoden dock vara i tätortsnära skogsbruk och på torvmarker.

Uthålligt skogsbruk är bland annat att inte avverka mer än tillväxten. För Finlands del säger statistiken att avverkningarna 2017 var 72 miljoner kubikmeter och som vi vet var tillväxten 107 miljoner kubikmeter. Skogsbrukets målsättning är 80 miljoner kubikmeter per år och även med denna avverkningsmängd växer virkesförrådet (kolförrådet) i våra skogar. Att minska avverkningarna skadar både ekonomi och miljö. Då vi också vet att efterfrågan på träprodukter ökar kommer motsvarande avverkningar göras någon annanstans på vårt jordklot.