Tystnadens makt och makt som tystar
Det är svårt att bryta tystnader. Vad är det som förhindrar att den förstörande tystnaden bryts?
Min kanadensiske man säger att tystnaden är det finska folkets superkraft. Den där tystnaden innan man svarar på försäljarens bud, tystnaden före det viktigaste man ska säga, den samförstådda tystnaden mellan vänner. Den tyste, kloke mannen. Stark, lite farlig. En finsk tiger.
Makten i tystnaden skapas i relation till en annan människa – tystnad som kan skapa samhörighet eller förstöra den. I den första kommer tystnaden som en önskan om tid för reflektion, eller som ett samförstånd där inga ord längre behövs. I den andra kommer tystnaden utan samförstånd och lämnar den andra osäker. Då handlar tystnaden om våld, ett passivt, men aggressivt försök att skapa oro hos den andra. Så kallad ”silent treatment” i ett förhållande är ett extremt exempel på att skapa oro via tystnad.
Också inom organisationer finns det makt i tystnaden. Det talas mycket om att vi i företag och organisationer måste bryta tystnader, tala ut, yttra sanningen, våga säga till när något är fel. Vi vet att tystnad i organisationer förhindrar att idéer sprids och i värsta fall tillåter missförhållanden, etiska missbruk och trakasserier att fortsätta. Men det är svårt att bryta tystnader. Vad är det som förhindrar att den förstörande tystnaden bryts?
Det enkla svaret är just makten – sanningssägare och visselblåsare kan riva ner maktstrukturer, därför krävs det så mycket mod att tala ut. Men det är inte allt, många missbruk skulle ha undvikits om de som har den formella makten skulle ha fått veta om saker tidigare. Visst handlar det delvis om andras vilja, makt och förmåga att tala ut, men det handlar lika mycket om dig och din förmåga att bjuda in till samtal. Om du själv innehar en maktposition, oberoende av om den är formell eller informell, glömmer du kanske hur skrämmande du kan uppfattas av andra. Du kanske omedvetet sänder ut signaler som tystar ner eller modifierar viktiga sanningar.
Det svåra är att bryta tystnaden hos andra. För det krävs, förutom mod, också lyhördhet och empati. Vill du höra sanningen, trots att den kan vara obekväm? Vi måste ifrågasätta våra fördomar och våra små, ofta omedvetna listor över vem som är värd att höras. Jag kan säga, och till och med tänka: ”Mångfald är viktigt, jag vill höra allas åsikt”, men egentligen har jag min lilla lista över vems åsikt jag vill höra, och om jag är brutalt ärlig mot mig själv är det bara vissa människor vars åsikt jag är bekväm med.
Genom små signaler i vardagen skapar vi organisationskulturer som antingen sporrar till att tala, eller som sporrar till att tiga ihjäl det obekväma. Vi vet att öppen dialog är avgörande för både framgången och stämningen i en organisation. Vi kan använda vår superkraft, tystnaden, till att hitta stillhet i samförstånd med andra. Men vi ska använda våra andra krafter – lyhördhet och empati – till att bryta den förstörande tystnadens makt.