Bekräftad utsiktslöshet
Motvilligt accepterar man att en debattör man njutit av i femtio år väljer det litterära för att illustrera att han inte längre har något att säga – och lyckas däri, skriver Torbjörn Kevin i sin recension av Jörn Donners nya bok.
FACKLITTERATUR
Jörn Donner: Finland II. Sista striden Förlaget, 2019
■ Jag var gymnasist under de sista åren av 1960-talet, med en upptakt i det riksdagsval 1966 som gav vänstern enkel majoritet, vilket den aldrig efteråt har förmått upprepa. Året därpå utgav Jörn Donner Nya boken om vårt land. Den förde mig in i ett författarskap jag har sett som omistligt, det samhällsinriktade dock med större intensitet än det formellt skönlitterära. På lördagskvällarna satt landet kring lägerelden Jatkoaika där en rökande Donner var en del av inventarierna.
I programmet Sitsien sitsit tillsammans med (om jag minns rätt) Martti Kurjensaari provocerade Donner njutningsfullt Svenskfinland – som inte kände till Mauno Koivistos senare råd utan lät sig provoceras.
Drygt femtio år senare orkar han inte längre.
När Donner 2013 kom ut med Mammuten fann jag mig reflektera över huruvida någon annan än Donner skulle ha fått så stor volym för så blygsam substans. För två år sedan kallade han Suomi/Finland en nidskrift och erkände redan i tredje stycket att texten var nästan perverst självcentrerad. Men där fanns trots allt en allmängiltighet, resonemang och reflektioner av Donnerskt märke.
Suomi/Finland II med underrubriken Sista striden är enligt författaren en snällare bok än den första. Kan så vara, men den gör mig trött, även om jag vill se den som ett försök av Donner att via litterär konkretion visa hur ”de tomma dagarna fylls med tomheter”.
Tomhet
På 90-talet hade Donner tråkigt i politiken och gjorde försök att skjuta skulden på brister i den politiska strukturen/kulturen/praktiken – liksom för att ge sin tristess en högre mening. I dag känner han sig drabbad av en meningslöshet som lättar temporärt när han får två abborrar, en flundra, en minigös – ”På något sätt harmoniskt, lugnt, sommar.” Men också här gör sig sjukdom och kraftlöshet påminda, han blir trött av att gå i backar, andningen är dålig, allt åt helvete och dödskänslor smyger sig på.
Han noterar att han troligen definitivt har tappat förmågan att vara och verka på stugan i Bromarv. Han grubblar över döden och är detaljerat blottande i beskrivningar av diarré i snabbköp och andra offentliga platser. Utsiktslöshet, en sjuk själ i en cancersjuk kropp, en obehövlighetskänsla – hos en person som levt på att samhällsdebatten har behövt honom.
Nu ska sentimentaliteten över förändringen kuvas, och Donner går sin enda väg: över tangentbordet. Men han kommer ingen vart, trampar vatten, får en artikel såld till DN och ser det som att han är vid liv, existerar – i Sverige. En offentlighet han levt med sedan 1951 – året för första boken – och nu kanske inte abstinens men tomhet som måste men inte låter sig fyllas.
Sista...
Motvilligt accepterar man att en debattör man njutit av i femtio år väljer det litterära för att illustrera att han inte längre har något att säga – och lyckas däri.
Den offentliga Donner upplever att han inte längre efterfrågas, den privata vill han inte riktigt vidkännas. Han känner olust inför skrivandet, men inser att det inte blir intressant prosa av att uttrycka olusten. ”Vad man än kallar mig är jag i stort sett passé.”
Han har spelat sin sista tennismatch, sin sista badmintonmatch. Han är trött på sig själv och vill kunna säga något av betydelse men kommer inte på vad eller hur. Sista stridens sista mening lyder: ”Jag tror mig ha kommit till den ålder då resten får förbli tystnad.”
Som sagt undrar jag om någon annan hade fått detta publicerat. Men jag fortsätter att läsa eftersom Donner är den han är, och besvarar indirekt min irrelevanta undran.
Jörn Donner lever för att skriva. Han gör det med en lågmäld prosa som sällan når stilistisk briljans – men aldrig heller det ansträngande maneriska effektsökeriet. Han mal på i en reflekterande monolog som bjöd in sig på 1950-talet och fortgår när alla andra sista matcher är spelade.
Det imponerar, även om just den här boken mera ter sig som en dokumentär över små framtidsutsikter.
Donner sätter inte punkt förrän han tvingas därtill. Han kan inte annat.