Den förlorade barndomen
Jag har som så många andra sett dokumentärerna om Michael Jackson – inte de bäst gjorda program jag sett, men med bilder jag sent kommer att glömma. Blicken hos den lilla killen som redan som sjuåring fick lära sig att suga av en fem gånger äldre man. Blicken hos samma kille, nu en vuxen man, när han berättade om hur det var att slitas mellan obehaget inför nätterna i Jacksons säng och kärleken till idolen, större-änlivet Michael. Små pojkar vars barndom togs ifrån dem samtidigt som vuxenlivet aldrig fick en chans.
Igenkänningsfaktorn i deras berättelser är stor. Vilsenheten, gränslösheten, hatet mot den egna kroppen, skammen över att mista kontrollen. Ändå vet jag att jag aldrig har utsatts för sexuella övergrepp. Det jag har fått lära mig är att en barndom kan gå i bitar på andra sätt, men också att det går att bygga ett liv där den förlorade barndomen inte längre kväver glädjen.
För min del var det inte genom sexuella övergrepp som barndomen fick ett slut utan genom fysiskt våld. Det våld som uppstår då kofångaren på en skåpbil slår mot den mjuka kroppen hos en sjuåring.
Att livet aldrig mer blev sig likt rent fysiskt var inte det värsta. Barn anpassar sig förunderligt till det mesta. Svårast var att se mamma och pappa sörja över det som hänt, och själv tvingas brottas med ansvaret för det som hände. Jag klev ju ut framför skåpbilen, alltså måste inte bara det att jag gick sönder vara mitt fel utan också det att mamma och pappa grät när de trodde att jag hade somnat.
I sommar blir det femtio år sedan trafikolyckan skedde och numera kan jag se det just som en olycka. Det dröjde några tiotal år men efter flera omgångar terapi och hundratals timmar av samtal med kloka medmänniskor kunde jag släppa kontrollen över det som hände då. Varken den lilla sjuåringen eller någon vuxen behöver bära skulden för att livet efter den dagen tog en annan vändning. Med den insikten följde så småningom förmågan att dra gränser och att tycka om den egna kroppen, åtminstone ibland.
Det att programmet om barn som blivit offer för sexuella övergrepp kastade reflexer mot mina upplevelser betyder inte att min smärta kan jämföras med deras. Lidande kan inte jämföras eller multipliceras med antalet offer. Orsaken till att jag vill berätta om det som hände då, för femtio år sedan, är att det känns viktigt att säga att det är möjligt att gå vidare. Också långt senare går det att komma till avslut.