Huvudpersonen i Jonas Karlssons nya roman är en man som kärleksfullt vårdar sina rosor.
Han skrev i sorgen över att förlora sina föräldrar. Jonas Karlssons nya roman Regnmannen, hans mest personliga hittills, handlar om Ingmar som lever för att vårda sina rosor.
Hans flyktyrke är trädgårdsmästare, det brukar skådespelaren och författaren Jonas Karlsson skämtsamt säga. Men faktum är att gödningsmedel och skugglägen för växter har en särskild nostalgisk klang för honom – trädgården var hans föräldrars stora passion.
– De funkade så bra tillsammans i det, och de älskade det. Det är en del av min uppväxt, jag tyckte väldigt mycket om att springa runt och vara med dem där, det var något lugnt och mysigt över det, säger Jonas Karlsson ömt.
Med samma värme porträtterar Karlsson Ingmar i romanen Regnmannen. Denne är en pensionerad teaterregissör som efter att hans fru gått bort ägnar all sin tid och kärlek åt hennes rosor.
Det är tolv år sedan Jonas Karlsson debuterade, och sedan dess har han varvat sin skådespelarkarriär med att ge ut kortromaner och noveller. Den nya boken tycker han känns som den första riktiga romanen. Vägen fram till den var känsloladdad. Hans mamma fick en hjärnblödning för några år sedan och gick plötsligt bort. Under sjukdomstiden upptäckte Jonas Karlsson också nya sidor hos sin pappa.
– Han tog hand om henne så himla fint. Han åkte till sjukhuset varenda dag. Det var så kärleksfullt och ömt, så det var nästan som att få en ny pappa, jag visste inte att det där fanns i honom.
Jonas Karlssons barndom var både kärleksfull och lycklig, intygar han. Men hans pappa delade ändå vissa egenskaper med huvudpersonen Ingmar: de tillhör båda en generation män som inte gärna pratar så mycket om känslor.
Söker mysteriet
– När mamma gick bort blev han så otroligt ensam och ledsen. Jag tänkte ”nu kanske vi kan mötas här på något sätt”. Men det var ändå som att han pratade ett annat språk, det gick inte riktigt.
För ungefär två år sedan dog dessutom Jonas Karlssons pappa.
– Då åkte jag ner i något hål och boken kom att handla mer om mig och hur det var att bli föräldralös. Det var jobbigare än jag hade trott, jag var inte beredd på det.
Så småningom blev dock bokens Ingmar en egen person, en lågmäld typ som känns igen från Jonas Karlssons författarskap. Handlingen tar en smått absurd riktning, vilket också det karaktäriserar mycket av hans prosa. Ingmar hittar en märklig kran, som på något vis tycks stå i förbund med regnet.
– När jag skriver är jag så osorterad, så mycket skrivet är bara allmänt och kan man då hitta en kran blir man så lycklig, säger Jonas Karlsson, som prövar sig fram också när han pratar.
Men han förtydligar: det han själv söker efter är just att få upptäcka. Han har ingen agenda utan trevar sig fram och unnar sig att ”simma runt” i det där okända som berättelsen först är.
– Jag har hundratals ”börjor” i datorn. Ibland händer det att det finns något slags mysterium och då brukar jag försöka att inte för tidigt bestämma eller formulera vad det är. Å andra sidan är det väldigt kul när folk förklarar vad det handlar om, det känns rikt att kunna öppna en värld, så får folk fylla i, säger Jonas Karlsson.
I Regnmannen dras både den förnumstige grannen och en lokal kommunpolitiker in i Ingmars upptäckt. De är alla lite omsprungna, säger Jonas Karlsson fundersamt, som i en Tjechovsk värld av väntan. Ingmar lade hela sitt liv på länsteatrarna – porträttet av honom är också en hyllning till alla de eldsjälar som får Sveriges teaterliv att gå runt. Men plötsligt är han passé, och vännerna försvunna.
Den ensamheten är något Jonas Karlsson har berört förut.
– Jag tror att jag har skrivit om det för att jag är lite rädd för den där ensamheten, så är det med vissa av de ämnen jag återkommer till, som psykisk instabilitet – i det här fallet handlar det kanske om vanföreställningar, säger han och jämför med trädgården.
Både den och fantasin får gärna vara lite vild – så länge de samtidigt tuktas.
Vill kommunicera långsamt
Att hamna utanför gruppen tycker han känns läskigt. Men att vara för sig själv är inget Jonas Karlsson är rädd för – stora delar av barndomen tillbringade han i en tallskog med sina egna fantasier som sällskap. Han minns fortfarande besvikelsen när omvärlden ansåg att han var för stor för att låtsas.
Men den kreativa kranen har han aldrig stängt av.
– I grunden är skapandet ett sätt att kommunicera med andra människor. Jag tror att jag föredrar den sortens kommunikation, som är lite långsammare för jag är en rätt långsam person. Jag har inte ens Facebook – det snabba passar inte mitt temperament.
TT/ELIN SWEDENMARK
kultur@hbl.fi