Det mest romantiska min pojkvän har gjort
Jag bar en signalpistol som kan användas till att skrämma bort isbjörnar, min kille hade ett gevär.
Jag var på romantisk semester på en exotisk ort. På Svalbard, ögruppen som ligger mittemellan Nordpolen och Norges nordligaste punkt. Eftersom min pojkvän för tillfället bor där skulle vi hoppa över allt turistigt och bara göra saker som de fastboende gör.
Vi hade hyrt en stuga via den lokala jaktföreningen. Hemma i Finland har min familjs sommarhus både el, vatten och en väg ända fram, och ändå kan jag tycka att det är ett projekt att packa för en helg. Jämför det med Svalbard där marken är frusen året runt, en snöstorm kan dra över oväntat och stugorna värms upp med kamin. Isbjörnar är ett verkligt, om än osannolikt, hot som man måste skydda sig mot. Och vägarna, de slutar ett par kilometer från huvudorten Longyearbyen.
Vi tillbringade många timmar i Longyearbyen med förberedelser inför snöskoterfärden till stugan. Vi köpte två påsar importerad ved, ett måste eftersom det inte växer några träd på Svalbard. Dem packade vi på en släde tillsammans med sovsäckar, mat och extra bränsle. Snöskotern som jag skulle få låna hade stått på en blåsig plats och snö hade tagit sig in i motorrummet, så det tog en lång stund att putsa bort snön och många försök innan motorn äntligen ville starta. Vi tog på oss lavinsändare och annan säkerhetsutrustning: jag bar en signalpistol som kan användas till att skrämma bort isbjörnar, min kille hade ett gevär. Då var det bara att hämta nyckeln och åka i väg.
Två och en halv timmar senare, efter att ha kört fel ett par gånger, var vi framme vid stugan. Så härligt det skulle bli att tända eld i kaminen och värma upp chiligrytan min pojkvän hade lagat. Han satt nyckeln i låset. Men den gick inte att vrida. Det visade sig att min pojkvän fått med sig fel nyckel från jaktföreningen. I stället för de romantiska ord jag tänkt viska väste jag ”det här är hemskt och det är helt och hållet ditt fel”. Ett ögonblick jag inte är särskilt stolt över. Men det hjälpte inte att sura och det hade varit farligt att stanna stilla i kylan. Vi hetsåt lite choklad utanför stugan medan solnedgången färgade Ishavet orange, sedan hoppade vi på skotrarna igen och körde tillbaka till Longyearbyen.
Nästa morgon var allt redan packat och klart och vi körde i väg efter frukosten. Den här gången hade vi rätt nyckel med oss. Vi tände eld och åt lunch, sedan gick vi en liten tur på det närmaste berget, tittade på det vita vidsträckta landskapet och på vilda lurviga renar som otroligt nog lyckas gräva fram mat under snön. Inga isbjörnar i sikte och ärligt talat var det skönast så, där vi var utan mobiltäckning och många kilometer från närmaste människor. På kvällen värmde vi bastun och tvättade oss i snön. Vi drack vitt vin som höll sig perfekt tempererat inne i stugan, och läste i stugans gästbok där hurtiga norrmän hade skrivit saker som ”det är kallt och blåsigt – perfekt stugväder!”.
Efter nyckelfadäsen och allt fixande fick vi vår romantiska semester. Det var min pojkväns förtjänst. Han ordnade det mesta eftersom jag fortfarande är novis i det arktiska livet.
Men det mest romantiska var inte hur han skyddade mig från att frysa ihjäl eller att bli äten av en isbjörn. Tänk på det här: på Arktis kan man inte ha utedass, eftersom innehållet inte skulle komposteras utan frysa och bli kvar i årtionden. Att gräva en grop på glaciären är uteslutet av samma skäl. Den vanliga toalettlösningen i stugor på Svalbard är därför att ta med sig en sopsäck, som man sedan tar med sig tillbaka till Longyearbyen och låter stadens reningsverk ta hand om.
Utan att säga ett ord tog min pojkvän vår fyllda toalettsopsäck med sig från stugan, fäste den på släden och slängde den när vi väl kommit tillbaka till Longyearbyen. Jag tror att det kan vara det mest romantiska han gjort.
I stället för de romantiska ord jag tänkt viska väste jag ”det här är hemskt och det är helt och hållet ditt fel”.
ANNAKAISA SUNI
Nyhetschef