Rosa Meriläinen började lobba på heltid
Partierna på vänsterkanten har redan länge velat höja anslagen för konst och kultur till en procent av statsbudgeten. Efter att också Samlingspartiet nyligen anslöt sig till målet, förefaller det närmare än någonsin.
Fem partier har redan i sina program formulerat som mål att höja konst- och kulturbudgeten till en procent av statsbudgeten.
– Att traditionellt kulturvänliga partier som Centern och SFP inte har formulerat ett dylikt mål betyder ändå inte att de motsätter sig det, förklarar den tidigare riksdagsledamoten Rosa Meriläinen (grön) som lobbar över partigränserna.
Utmaningen med kulturpolitiken är att skiljelinjerna sällan går längs partigränserna.
En procent av statsbudgeten för konst och kultur. Det är målet som kulturorganisationernas centralförbund Kulta rf har ställt upp i sin kampanj som man driver påhejad av Konstuniversitetets studentkår.
Åtminstone om man får tro centralorganisationens generalsekreterare Rosa Meriläinen seglar projektet i medvind.
Sedan tidigare har partierna på vänsterkanten (Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De gröna och Feministerna) meddelat att man vill höja anslagen till en procent av statsbudgeten. Efter att Samlingspartiet nyligen publicerade sitt kulturpolitiska program med 22 åtgärdsförslag stod det klart att också Saml vill binda sig vid enprocentsmålet.
Hur kommer det sig?
– Det är kanske först och främst ett tecken på att oppositionspartierna har mera tid att fundera på hur de skulle vilja regera, medan regeringspartierna har fullt upp med dagspolitiken, säger Meriläinen.
Har det varit lätt att ena partierna bakom målet? – Utmaningen med kulturpolitiken är att skiljelinjerna sällan går längs partigränserna. Alla partier ställer sig i regel positiva till de kulturpolitiska målen, men nästan alltid krävs en grupp aktiva i tillräckligt synliga ställning som tar sig an de här frågorna. Inom Samlingspartiet utgörs truppen av riksdagsledamöterna Sanni Grahn-Laasonen, Sari Multala och Saara-Sofia Sirén som skrivit ihop åtgärdsprogrammet. Därför kan ett parti som traditionellt har motsatt sig ökade utgifter vara aktivt i frågan, förklarar Meriläinen.
Ett åtgärdsprogram garanterar förstås inte att alla riksdagsledamöter förbinder sig till det vid en eventuell omröstning, men enligt Meriläinen rimmar enprocentsmålet väl med Samlingspartiets betoning på kunskap och bildning.
– Många partier har upptäckt att vissa grundläggande strukturer för bildning behöver uppdateras och det är klart att kulturpolitiken upplever ett uppsving när det redan finns en skriftlig referens till enprocentsmålet hos fem partier. Att traditionellt kulturvänliga partier som Centern och SFP inte har formulerat ett dylikt mål betyder ändå inte att de nödvändigtvis motsätter sig det, resonerar Meriläinen.
110 miljoner till
I dag utgör konst- och kulturbudgeten 0,8 procent av statens utgifter. I absoluta tal skulle en höjning till en procent motsvara ett tillskott på 25 procent eller 110 miljoner euro.
Med en kamrerssyn för ögonen kan man fråga sig hur tillläggsanslagen skall finansieras i en tid när den offentliga sektorns utgifter fortsätter överskrida intäkterna och statsskulden fortsätter växa trots bättre ekonomiska tider.
Rosa Meriläinen sticker inte under stol med att en ökad satsning på konst och kultur sker på bekostnad av något annat. Hon menar ändå att bemötandet har varit gott inte minst bland Finansministeriets tjänstemän.
– Jag har träffat höga tjänstemän som öppnat våra möten med att fråga mig hur vi nu tillsammans skall stärka kulturpolitiken och ge den dess rättmätiga plats.
Enligt Meriläinen rimmar kraven på ökade kulturanslag väl med statens strategiska målsättningar att identifiera konstens och vetenskapens betydelse för Finland, för att satsa på det som bär landet i framtiden.
– Finlands strategi kan inte bygga på kopiering. Därför behöver vi satsa på kultur och bildning och där har vi en gemensam agenda.
Själva målet på en procent härstammar från den rapport som chefen för Centret för konstfrämjande Taike, Paula Tuovinen, överlämnade till kulturminister Sampo Terho (Blå) i höstas. Med de utökade anslagen vill man bland annat finansiera reformer, stärka existerande strukturer och minska kultursektorns beroende av tipsmedlen. Totalt väntas tipsmiljarden krympa med allt från 20 till 170 miljoner euro när Veikkaus inför obligatorisk registrering vid enarmade banditer från 2021.
Men finns det en risk att pengarna rinner ner i ett svart hål och används till att lappa bortfall? – Om anslagen ökar med 25 procent måste tilläggssatsningen rimligtvis synas någonstans.
Om det sedan sker i Helsingfors eller utanför huvudstaden är upp till politiska beslut. Men inte ens i Helsingfors tror Meriläinen att marknaderna ännu är mättade.
– Se bara till nykomlingarna Amos Rex eller Ode. Båda har visat att när man gör något bekant i nytt paket kan det ge en hel konstform ett lyft. Detsamma gäller troligtvis också arkitektur- och designmuseet.
– Samtidigt är matematiken i konstbranschen sådan att fastän Amos Rex eller centret för nycirkus Circo skulle dra fullt hus varje dag kommer de ändå att göra förlust och därför behövs någon form av offentligt stöd eller fondfinansiering som trampolin.
Följande steg är att få målsättningarna inskrivna i regeringsprogrammet. Men ännu återstår mycket jobb. Det vet den tidigare riksdagsledamoten.
– Många intresseorganisationer driver i sig framgångsrika kampanjer upp till valet, men glömmer sedan att lägga i en ny växel när det gäller att få målsättningar inskrivna i regeringsprogrammet.
Späkte sig, reste sig
Efter att den egna politiska karriären kraschade mitt i riksdagsperioden i mitten av 2000-talet har Meriläinen verkat huvudsakligen som författare och hon har gett ut både romaner och fackböcker om sex, feminism och snällhet. Hennes senaste bok Virhe (Felet, Teos) utkom förra veckan och bygger delvis på något självupplevt.
– Det är en historisk roman förlagd till 1920-talet och bygger på huvudpersonens minnen av första världskriget i Ryssland. Men visst behandlar jag mina egna minnen också, hur man lever med sina felbedömningar och en offentlig skam. Under min tid i riksdagen talades det om hur ödesdigra kvinnors fel är, och jag trodde på det, men det var ju bara struntprat, för allt kan förlåtas. Människor gör otroliga fel och reser sig ändå.
Hur reste du dig?
– Jag var bara tvungen att försöka leva med mig själv. Jag späkte mig länge för de misstag jag begick och de största konflikterna upplevde
jag i förhållande till mig själv. Jag tänkte att jag hade kastat bort hela min ungdom när jag schabblade bort min politiska karriär, även om jag i min nuvarande roll kan bygga på mina tidigare erfarenheter. Lyckligtvis brände jag aldrig några broar.
Hur har politiken förändrats sedan du lämnade riksdagen? – Mina gamla kolleger säger att den största förändringen skedde 2011, vilket kan hänga ihop med de sociala mediernas framväxt. Kollegialiteten mellan riksdagsledamöter har ersatts av en rädsla att göra fel när det troligtvis alltid finns någon kollega som inte är sen smälla en på fingrarna på Twitter. I vilken arbetsgemenskap som helst är det oerhört destruktivt. WILHELM KVIST 029 080 1294, wilhelm.kvist@ksfmedia.fi