Jämnt i Israel, men fördel för Netanyahu

Netanyahu går mot sin femte premiärministerperiod, och fredsprocessen är allt mer avlägsen.

När 97 procent av rösterna i det israeliska parlamentsvalet var räknade hade både regeringspartiet Likud, med premiärminister Benjamin Netanyahu, och den viktigaste utmanaren Blåvita alliansen, med Benny Gantz, cirka 26 procent av rösterna. Båda verkar få 35 mandat, men Netanyahu har större möjligheter att bilda en majoritetskoalition med övriga partier.

Partierna på högerkanten som också tidigare har stött Likud verkar få omkring 30 platser. Med 65 av knessets 120 mandat bakom sig kan Netanyahu vara ganska säker på att så småningom kunna inleda sin femte period som premiärminister.

Men inrikespolitiken i Israel är oberäknelig, regeringsförhandlingarna kan bjuda på överraskningar.

Att det skulle bli jämnt mellan Likud och Blåvita alliansen var väntat med stöd av gallupundersökningarna, och att Netanyahu trots allt skulle kunna försvara sitt premiärministerskap var inte heller överraskande.

Däremot var det mera överraskande att Blåvita alliansen skulle bli Likuds huvudmotståndare. Benny Gantz, tidigare högt uppsatt militär, meddelade så sent som strax före årsskiftet att han tänkte bilda en ny politisk rörelse, ”Styrka för Israel”. För bara två månader sedan gick rörelsen ihop med ett mittenparti och bildade alliansen.

Alliansen har en center-vänsterprofil, och det anmärkningsvärda är att den helt lyckades distansera det israeliska arbetarpartiet, som har varit ett statsbärande parti under hela Israels existens. Nu ser arbetarpartiet ut att få cirka 4,5 procent av rösterna och sex platser i parlamentet.

I sann populistisk anda var en viktig del av Netanyahus kampanj att måla upp faror som hotade från vänster – men Blåvit allians var inget vänsterspöke, och det var också svårt att måla upp exgeneralen Benny Gantz – befälhavare i de två senaste offensiverna i Gaza – som ett hot mot Israels säkerhet. I själva verket är det ganska små skillnader mellan Gantz och Netanyahu när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Stödet för Gantz är kanske inte ett uttryck för missnöje med Netanyahus politik, utan med honom själv och hans parti. Om Netanyahu kan förnya mandatet som premiärminister ger det honom bättre möjligheter att undvika åtal i de korruptionsutredningar som just nu pågår mot honom.

Med Netanyahu som premiärminister, stödd av de ultranationalistiska krafterna i knesset, blir en lösning på palestinierfrågan allt avlägsnare. Risken är snarare att krisen förvärras då Israel flyttar fram sina positioner. Med Donald Trump i Vita huset har Israels möjligheter att göra det aldrig varit bättre.

Trump har bockat av den ena punkten efter den andra på Netanyahus önskelista, USA har flyttat sin ambassad till Jerusalem, minskat det humanitära stödet till palestinska organisationer, och nu senast erkänt Golanhöjderna som en del av Israel.

I valrörelsens slutskede meddelade Netanyahu att han om han blir omvald planerar att också annektera delar av Västbanken. Att Trump skulle motsätta sig det verkar inte troligt.

I så fall finns det ingenting kvar av den svårt skadskjutna tvåstatslösningen, där palestinierna skulle få en egen stat på Israelockuperat område. Men det kyttande upproret mot Israel i Gaza visar att den olösta palestinierfrågan kommer att fortsätta att hota Israels säkerhet, låt vara att den inte hotar landets existens.

Benjamin Netanyahu har skickligt utnyttjat den förändrade säkerhetspolitiska balansen i Mellanöstern. Kriget i Syrien har accentuerat konflikten mellan det shiadominerade Iran och de sunnidominerade arabstaterna.

Länder som Saudiarabien ser Israel som en allierad i kampen mot Iran, och i det spelet har palestinierna inga trumfkort.