Klimatet är den nya invandringsdebatten
Det blev ett klimatval i alla fall. I debatter och utfrågningar har klimatpolitiken diskuterats som aldrig förr. Enligt Ilta-Sanomats färska opinionsundersökning är klimatet väljarnas viktigaste fråga, före social- och hälsovård och ekonomi. Helsingin Sanomat har prioriterat temat i sin valbevakning, och Yle ordnade en separat valdebatt om klimatpolitik.
Att klimatfrågorna äntligen fått plats på den politiska agendan och att politikerna diskuterar konkreta åtgärder kan ses som en stor framgång. Att journalistiken blivit bättre på att seriöst bevaka ett svårt tema är värt en eloge. Det tycker emellertid inte de politiska kommentatorerna vars primära intresse är maktpolitik.
De politiska kommentatorerna tolkar färska opinionssiffror som tecken på felprioriteringar. Att Socialdemokraternas försprång minskar enligt mätningarna, att stödet för Sannfinländarna stiger och att De grönas siffror stagnerar tolkas som tecken på att klimatfrågan har fått för mycket plats eller debatterats på fel sätt. Enligt spellogiken vinner Sannfinländarna på att de profilerar sig som enda motståndare till de övriga partiernas decemberöverenskommelse om gemensamma klimatmål.
Utifrån maktpolitik har övriga partier enligt denna analys agerat oklokt och gett Sannfinländarna en roll som de skickligt utnyttjat. Medan de övriga partiledarna presenterar sina mer eller mindre ambitiösa åtgärder för att uppnå koldioxidneutralitet nöjer sig Jussi Halla-aho med att avvisa alla förslag som ”klimathysteri”.
Eftersom politiska kommentatorer sällan kommer ut som rena klimatförnekare har många anammat den sannfinländska retoriken om klimatpolitik som identitetspolitik. Enligt kolumnisten Timo Haapala i Ilta-Sanomat (10.4) har väljarna tröttnat på ”excessiv tvångsmatning av moral” (ylenpalttinen moraalituputus). Förre chefen för Näringslivets delegation EVA Matti Apunen beskriver debatten som dold maktutövning där ett ”politiskt korrekt levnadssätt” stipuleras (Verkkouutiset 7.4).
Det finns mycket som tyder på att klimatdebatten är den nya invandringsdebatten. I invandringsdebatten beskrivs förespråkarna av mänskliga rättigheter och flyktingkonvention ofta som naiva känslomänniskor – en beteckning som nu används för att gestalta klimataktivister, såväl unga som äldre. På samma sätt som en bred nationell konsensus om mänskliga rättigheter raljerades som ett elitprojekt som föraktar och hotar ”folket” beskrivs utsläppsminskningar nu som ett angrepp på köttätande, mjölkdrickande bilister. Att högerpopulister använder sig av dessa nidbilder är en sak, men att offentlig debatt börjar kretsa kring dessa är något helt annat.
Valrörelsen tjänar sitt demokratiska syfte om den behandlar frågor som är väsentliga under den kommande mandatperioden. I valet 2015 pressades partierna med nedskärningslistor, nu pressas de med klimatåtgärder. Oförmåga till politiska kompromisser har varit ett konstant bekymmer de senaste åren. Varför inte glädjas över att åtta riksdagspartier är ense om klimatmålen och debatterar medel? Att det kan hittas en konsensus? Just nu verkar över 80 procent av väljarna vara nöjda.