Tiger Woods: Känner att jag kan vinna
Upprepade problem med ryggen, negativa rubriker om ett stökigt privatliv och... ja, vem trodde att Tiger Woods skulle nå världseliten igen?
Tiger Woods, 43, är inte den vinstmaskin han en gång var, men ingen vågar räkna bort honom inför US Masters.
– Jag visste inte om jag någonsin skulle bli en vinnare igen, säger han.
De golfentusiaster som hade turen att få köpa en biljett (ansökningstiden gick ut den 1 juni förra året) betalar 80 euro för att komma in på Augusta National Golf Club – och det innan årets första major bjudit på sitt första utslag.
Att se spelarna slå på rangen, träna puttar eller gå ett varv på banan lockar tiotusentals åskådare.
Woods har, trots några riktigt svåra år, inte förlorat sin aura, sin dragningskraft. Det är kring honom publiken i stor utsträckning flockas, som i måndags när han spelade nio hål med Fred Couples och Justin Thomas.
De fyra ryggoperationerna, hans beslutsamma kamp för att återvinna något av kapaciteten när han dominerade proffsgolfen, det är sånt som väcker sympatier. Och han är en vinnare igen. Segern i East Lake i september var den 80:e i karriären på PGA-touren och den första på över fem år. Han var dessutom tvåa i PGA-mästerskapen och i British Open i somras nosade han på segern.
Det har gått 14 år sedan han vann sin fjärde och senaste US Masters. Förra året fick han ett varmt välkommen tillbaka efter två års frånvaro.
Ses som utmanare
Inför sin 22:a start ses Woods som en utmanare.
– Jag försöker fortfarande bli bättre och jag försöker fortfarande att vinna tävlingar. När jag vann i East Lake fick jag en bekräftelse på att jag kan vinna. Du måste göra det först för att på djupet inse att du kan. Efter allt jag gått igenom var det stort att toppa säsongen med att göra det, säger han.
Woods tog en tur till Augusta redan i förra veckan för att på nytt bekanta sig med den bana han känner så väl. Han inledde med att treputta men briljerade sedan och skrev in 65 slag på scorekortet.
Det är sånt som får en och annan sentimentalt lagd att hoppas på en femte grön kavaj för Woods. Själv sticker han ut hakan. – Jag känner att jag kan vinna. Jag har visat att jag kan göra det. Jag satte mig själv i lägen för att vinna förra årets två sista majors. Det var lite till jag hade behövt göra. Nu slog jag bort några slag här och där.
– Jag tycker att jag lyft mig mycket de senaste 12–14 månaderna, men mest av allt har jag visat att jag kan spela på den här nivån igen. Jag har jobbat mig tillbaka till att vara en av de spelare som kan vinna tävlingar.
– Jag behöver inte vinna här (Augusta) igen, men jag vill verkligen göra det.
Woods går ut 18.04 på torsdag, i samma boll som kinesen Li Haotong och spanjoren Jon Rahm.
Helsing stod i samma veva inför valet att antingen bosätta sig i Stockholm eller Helsingfors. I Stockholm är hon född och där har hon flera släktingar. Helsingfors å andra sidan var välbekant sedan studietiden. Det kändes som ett lättare alternativ med tanke på alla välfungerande rutiner i yrkesutövningen.
– Jag var inte redo att emigrera.
Bygger nytt på gammalt
Min första fråga till Helsing när vi träffas handlar egentligen om hur hon skulle vilja reformera musiklivet om hon fick styra och ställa. Hennes svar är överraskande konformistiskt.
– Jag slits lite mellan att jag är konventionell och älskar musiken vi jobbar med, att jag tycker den står på egna ben och inte behöver reformeras. Om det görs en Mahlersymfoni eller Beethovengrej är det väldigt befriande att bara få gå på konsert och höra musiken, det blir lätt störande om man samtidigt försöker piffa upp musiken med klatschiga ljus eller rörelser. Å andra sidan tänker jag hela tiden på att det finns oändliga möjligheter att förnya musiken, ta in andra konstformer och hitta nya vägar till en djupare helhetsupplevelse för publiken.
När jag ber henne precisera börjar hon först och främst tala om musik i sceniska sammanhang, hur operan eller musikteatern kunde utvecklas för att möjliggöra starkare upplevelser. Hon nämner som ett lyckat exempel den senaste produktionen av Tosca på Nationaloperan som för henne genom sin fysiska dimension och sitt psykologiska djup blev som en ny Tosca.
Helsing som var med och förverkligade den regissörsdrivna operan Magnus-Maria – en opera om rätt kön på Åland för fem år sedan avslöjar också att hon kommer att vara med när man försöker återskapa succén. 2021 sätts en helt ny opera om häxprocesserna på Åland upp. För librettot svarar Carina Karlsson, som nyligen utkom med en roman om ämnet, tillsammans med Ida Kronholm, som tjänade som regiassistent i den förra produktionen och regisserar den nya. Musiken skrivs delvis av samma Karólína Eiríksdóttir.
– När jag nu är med från början kan jag på riktigt påverka användningen av musiken i operan.
I framtiden hoppas Helsing kunna påverka scenproduktioner också genom sitt engagemang i styrelsen för operaföreningen Taite rf.
Säger sällan nej
Under studietiden omtalades den nya musiken som något av ett måste för dirigentfröena. Enligt den logiken måste alla dirigera en viss mängd ny musik för att senare få ta sig an kronjuvelerna, de stora klassiska tonsättarna.
Anna-Maria Helsing menar ändå att den nya musiken har blivit en passion för henne.
– Det är riktigt roligt att uruppföra verk. Om tonsättarna känner musiken bäst på ett abstrakt plan, kan jag ofta bättre förverkliga den. Jag känner också att jag kan påverka och att jag känner orkestern till och med bättre än tonsättarna.
Men mot bakgrund av hur högt hon värderar den nya musiken frågar jag mig varför hon vill dirigera så mycket standardrepertoar.
En orsak är att hon behöver den för sin egen kompetens.
– Man måste ha en viss bredd. Om jag inte får göra opera lider mitt kunnande inom den symfoniska repertoaren. Om jag inte får göra Beethoven eller uruppföranden i konsertsalen, blir operabiten lidande. Jag har fått göra allt från ensembleoperor och stora köroperor till barnproduktioner och ny musik och min bredd gör att jag fortsätter vara nyfiken och aldrig blir uttråkad.
Gissar jag rätt att du sällan säger nej? – Det var ett medvetet beslut från min sida att inte specialisera mig. Jag har aldrig tackat nej till ett specifikt verk, men jag har nog varit rädd inför de riktigt stora klassiska verken av exempelvis Mozart och Beethoven, för att de kräver en så stor personlig insats. Jag kan inte bara dirigera det som står i noterna, utan det gäller att hitta något i det.
– Men tack och lov har jag aldrig ännu backat, för ofta har jag märkt hur jag som en knarkare kan vara beroende av Mozart, som går direkt in under huden på mig. Redan då jag förbereder stycket hemma märker jag att musiken är sjukt bra. Och när jag får öva in den med orkestern blir vi alla helt höga på allt man kan hitta i den.
I Sverige har man hunnit längre
Men varför spelar orkestrarna först och främst Beethoven, Mozart och lite Haydn, när det finns tusentals andra tonsättare som kunde berika vår bild av klassicismen? Svaret står kanske i att finna i att orkestrarna har blivit musikfabriker som producerar en stor mängd konserter effektivt med små staber.
– Med den nuvarande volymen finns kanske inte alltid tiden att leta fram rariteter ur historien, för det kräver mycket tankearbete.
Detsamma gäller arbetet med att ta fram kvinnliga tonsättare.
– Jag tror man i Finland skrattar lite för lätt åt svenskarna och tänker att vi inte skall ha några kvoter. Jag jobbar ju ganska mycket i Sverige och där är man helt klart bättre på det här. Endera luskar du fram tonsättarna eller så får du skit för det som institution. Där finns föreningar som Kvast (Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) och Kupp (Kvinnor upp på pulten, red. anm.) som håller koll och sammanställer statistik. Ingen orkester vill ligga i botten på deras tabeller år efter år. Det är klart att de här aktörerna pushar fram medvetenhet, men de hittar också tonsättarna och verken.
– När jag själv blev ombedd att dirigera en uvertyr av Doreen Carwithen med Kungliga filharmonikerna hade jag aldrig hör talas om henne, så jag fick googla och upptäcka att hon har skrivit hur mycket som helst och att uvertyren var helt bra och funkade och kändes fräsch.
– När jag ser resultatet i Sverige, att de har blivit pressade till det här, ser jag att de hittar stycken som jag inte visste fanns.
Glad att vara förebild
När SFV på onsdagen gav Helsing sitt stora kulturpris stod det i prismotiveringen bland annat att hon ”som kapellmästare och kvinna modigt har gått sin egen väg”.
Är det väsentligt att du som kvinna gått din egen väg? – Jag tyckte länge att det var totalt oväsentligt och blev ganska uttråkad när vissa kom fram och sade ”å, vad roligt att äntligen ha en kvinna här”. Jag tänkte jaha, så det är brösten som det handlar om igen, och inte vad jag gör. Jag har ju aldrig velat bara vara en representant för mitt kön och har alltid opponerat mig mot frågeställningen i media. Men jag kom på mig själv med att ändå le när jag satt på flyget och hörde att vi hade en kvinnlig kapten. Jag blir ju glad över utvecklingen, att kvinnor får plats i yrken som traditionellt har varit mansdominerade och därför måste jag låta folk bli glada över jag finns i mitt yrke. Jag är också glad att jag kan hjälpa andra kvinnor bara genom mitt exempel, genom att barnen ser mig och inser att de också kan bli dirigenter. Den rollen vill jag bära stolt och glatt.
Anna-Maria Helsing tillägger att just operan Magnus-Maria ändrade hennes syn på feminismen i grunden och medförde ett uppvaknande.
Blev du en mera aggressiv feminist genom den? – Säg snarare att jag blev feminist. Jag frågade mig varför det skulle vara en massa kvinnor i produktionen, om det betydde att vi samtidigt uteslöt männen. Om vi motsätter oss diskriminering borde vi inte ha diskriminerat själva, tänkte jag. Men genom att umgås med sådana som var längre hunna i sitt feministiska tänkesätt insåg att det fanns en poäng med att ibland gå till ytterligheter för att göra sin röst hörd.