Laddat om nedbrytande asylprocess
Valtimoteatteris Turvallisin ja onnellisin maa är engagerande och berörande. Men i sin ansträngning att hamra in sitt aktuella och hjärtslitande viktiga budskap går föreställningen i en ödesdiger fälla: den skriver sin tittare på näsan.
Turvallisin ja onnellisin maa
Regi: Erika Eva. På scenen: Gabriel Almagro, Walid Sahib. Röster: Markus Himanen, Mona Kortelampi, Erika Eva. Ljudplanering: Romulus Chiuc. Scenografi: Ari Kortelampi. Ljud: Romulus Chiuc. Föreställning på Valtimonteatteri 9.4.
Valtimoteatteris uppsättning Turvallisin ja onnellisin maa handlar om två människor som hittar mänsklighet genom vänskap fast de fastnat i ett omänskligt maskineri. Pjäsen är engagerande och berörande, och imponerar genom modiga dramaturgiska val och chansningar som utfaller övergripande väl. Men ibland blir det lite för sentimentalt och endimensionellt.
Vi presenteras för Mohammad (Walid Sahib) och Ricardo (Gabriel Almagro) på en dammig och sparsmakat inredd scen som skulle kunna representera många platser: en övergiven bakgård, ett kvavt väntrum eller trist pausutrymme på en asylcentral eller någon annan byråkratisk myndighet.
I början är det Mohammad som tar det lekfulla initiativet till vänskapen med påträngande och lite enerverande charm som bryter ner Ricardos reservation, och distraherar honom från hans oroliga grubblerier över familjen som väntar på att han ska skicka pengar hem till ett krisdrabbat Venezuela. Men så småningom, då sprickor uppenbarar sig i Mohammads egen fasad, visar det sig att de problem som fört honom på den långa resan från hans hemland Irak till Finland är av en ännu värre sort än det ekonomiska trångmål som fräter på Ricardo.
Det är i alla fall vad jag kan tolka av dialogen, som försiggår helt på arabiska och spanska. Det här är ett modigt drag som fungerar ypperligt i början: i och med att jag som tittare är lika oförstående inför dem båda som de båda karaktärerna är för varandra blir skildringen av deras inledande, trevande bekantskap där de kommunicerar via pantomimer och försöker lära varandra enskilda ord eller uttryck extra medryckande för mig. Pjäsen lyckas också på ett smakfullt sätt blanda in några mer expressionistiska ordlösa dansoch performancenummer som passar in i helheten utan att sticka ut för mycket. Men då karaktärernas kommunikation övergår i längre repliker eller monologer fortskrider övergår min entusiasm gradvis i frustration då jag helt och hållet missar innehåll som känns relevant.
Det här gäller dock definitivt inte alla i publiken: ur representationssynvinkel förtjänar pjäsen tveklöst ett plus i kanten för att den förmått intressera och locka en mer heterogen publik än de flesta andra inhemska uppsättningar jag sett. Också under pausen hörs lika mycket spanska och arabiska som finska då åskådarna strömmar ut i foajén för att diskutera vad de sett. Kontrasten till den stereotypa finländska kulturmedelklasspubliken är återigen slående, fast problematiken är välbekant. Kvällens uppsättning visar i alla fall att finländsk teater lätt kan locka ännu fler intresserade åskådare genom att våga rikta sig utanför en snävt definierad tilltänkt målgrupp.
Detaljer går förlorade
Men även om det är uppfriskande med en pjäs som modigt väljer inte bara sin tematik utan också sin utformning i ett försök att genuint intressera en ny publik så undrar jag om det inte skulle ha kunnat gå att utarbeta någon slags kompromiss som skulle ha låtit mig också ta till mig allt som sägs. I alla fall för mig skulle inte intrycket ha förtagits nämnvärt om jag skulle ha fått ta del av till exempel det som Mohammad berättar om sin farofyllda Europaresa, eller de finare detaljerna i Ricardos känslofyllda prat om sin lilla dotter, genom en textning eller ens en översättning i det bifogade programbladet.
Sahib och Almagro är båda skickliga skådespelare och särskilt Sahib spelar både komedi och tragedi med en mångsidig uttrycksfullhet som får mig att hoppas att det här inte är enda gången jag kommer att få se honom på en teaterscen. Men särskilt i andra akten börjar materialet de arbetar med att kännas lite endimensionellt. I sin ansträngning att hamra in sitt påträngande aktuella och hjärtslitande viktiga budskap om systemets orättvisa går pjäsen i en ödesdiger fälla: den skriver sin tittare på näsan och blir sentimental. De enda finskspråkiga delarna utgörs av berättarspår där bland annat en intervjuad mansröst (Markus Himanen) svarar på frågor om hur ologiska och orättvisa tolkningar av Finlands asyllagstiftning drabbar människor i nöd. Men då Mohammads och Ricardos öden blir till enkelt sketchartade avbildningar av exakt samma sak som berättarrösten pratar om i stället för mer verklighetstroget komplexa illustrationer av den underliggande problematiken blir intrycket störande nära ett predikande barnprogram som undervärderar en vuxen åskådares egna slutledningsförmåga.
Pjäsens dramatiska slut mildras av att utvisningen ur Finland på ett motsägelsefullt sätt också innebär trösten att få återförenas med en kärleksfull, frisk familj. Verkligheten är ofta grymmare än så. Onsdagen den 10 april, samma dag som denna text gick till publicering, publicerade aktivistnätverket Stop Deportations ett pressutskick och en Facebook-status där de berättade att en kvinna som fått avslag på sitt asylbeslut nu arresterats tillsammans med ett sjukt spädbarn för att deporteras till ett annat europeiskt land där hon saknar familj och kontaktnätverk. Kvinnans andra barn har avlidit och också begravts här i Finland men Migrationsverket har beslutat att kvinnan inte bara ska utvisas utan också beläggas med två års inreseförbud. Enligt Stop Deportations arresterade polisen kvinnan innan hon hunnit besöka graven för att ta avsked, och förde henne till Krämertsskogs förvaringscentral där hon i skrivande stund befinner sig. Jag delar detta utan vidare kommentar.