Snygg och underhållande klassikertolkning av Studentteatern
Det blir både tragedi och patosladdad komedi när Studentteatern förenar Emily Brontës roman Svindlande höjder med Kate Bushs ikoniska låttolkning.
TEATER
Wuthering Heights
Original: Emily Brontë. Regi och dramaturgi: Kira-Emmi Pohtokari. Ljuddesign: Kristina Grönqvist, Pohtokari. Ljusdesign: Rebecka Vilhonen. Musik: Kate Bush, Georg Friedrich Händel. Tonsättning av Brontës dikt: Selina Ukkonen. På scenen: Venny Corell, Anna Norros, Selina Ukkonen, Rebecka Vilhonen, Walter Öhman. Studentteatern, Reprum 8.4.
Jag hinner vara vagt oroad i ungefär en minut. Den resterande timmen av Studentteaterns Wuthering Heights förför mig med sin humor, kreativitet, inlevelse och raska tempo.
Jag är inte bekant med vad Studentteatern har sysslat med det senaste decenniet (då jag själv var med under en kort tid) – förutom hörspelet Rus som de gjorde i samarbete med Radioteatern med premiär strax innan det gångna nyåret – men utifrån den aktuella föreställningen vill jag säga att det verkar mycket bra. Teaterarbetet ser roligt och seriöst ut, och föreställningen flyter som smort.
Idén är härlig och ambitiös: Emily Brontës klassiker Svindlande höjder komprimerad till en timme och kombinerad med Kate Bushs ikoniska låt om densamma. Recept för stor dramatik. Regin och dramaturgin av Kira-Emmi Pohtokari tar fasta på de centrala temana och vissa nyckelscener i berättelsen, och skruvar till det hela så det blir storstilat patosladdad komedi. Tragedin bubblar så klart hela tiden under ytan.
Tempot är så pass högt att jag stundvis blir förvirrad över vad som egentligen händer och i vilket skede av berättelsen vi rör oss, men mestadels håller det fragmentariska, skissartade greppet.
Ensemble med talanger
Några dramaturgiska och sceniska lösningar är sällsynt lyckade. Skuggspelet med barbiedockor och miniatyrer fungerar till exempel ypperligt som snabbspolning av hela berättelsen, och det snopna spöket Cathy väcker munterhet i sitt vita lakan. Rebecka Vilhonen som Cathy visar sina talanger för minspel och att berätta allt med kroppsspråk speciellt i bröllopsscenen, som även i övrigt är en höjdpunkt. Walter Öhman som Edgar fångar också mycket bara i den min han har under låten som sjungs och spelas av Selina Ukkonens Heathcliff. Ukkonens två låtar är också annars stämningsskapande, och efter att ha hört brottstycken av Bushs Wuthering Heights genom pjäsen är det fint att få hela låten till slut. Danskoreografin som avslutar den tragiska kärlekshistorien är fungerande i all sin enkelhet.
En aning stolpigt och uppenbart inövat framförs en del av texten, men det är man liksom införstådd med i denna kontext. I en amatörgrupp är det också naturligt att en del är mer hemma på scenen än andra. Jag gillar det kraftigt fysiska uttryckssätt som alla jobbar med; det gör berättelsen levande och fyller scenen.
Dräkterna är snygga och den enkla scenografin med scenutrymmet indelat i två plan genom en tunn vit gardin är lyckad.
Spelas i dag och i morgon kl. 19.