Inte så hemskt i Hangö
Karin Collins kunde ha fördjupat skräcken och tagit ut thrillersvängarna mera i sin debutroman. Problemet med Karin Collins thrillerdebut Flickan på udden är att transportsträckan in mot spänningen är så lång. Under den hinner läsaren tänka alldeles för mycket på berättelsens svagheter och på det som är osmidigt i konstruktion. Till exempel konsekvenserna av att berättaren är ett knappt läskunnigt barn, vilket leder till att läsaren ur ett annars outnyttjat allvetarperspektiv måste serveras förklaringar i form av en brevväxling mellan olika vuxna som bara finns men inte läses av Lo eller någon annan i bokens nutid – ett ganska mekaniskt sätt att bygga intrig.
Lilla Lo kommer med sin mamma Carola från Karis till Hangö för att mamma fått arbete där. Men när de för första gången besöker mammas nya jobb, Julins butik, försvinner mamma in bakom köttdisken med köttmästaren Lasse, och en bestämd gammal tant som heter Märta tar med sig Lo hem till sig. Och där går Lo sedan en hel sommar och väntar på att mamma ska komma.
Boken är inte dålig, och beskrivningen av Los vistelse hos den underliga och lite äckliga men i grunden snälla gamla tant Märta är inlevelsefull och trovärdig. Collins skriver bra, och hennes beskrivning av vardagslunken i Hangö, med cykelfärder till torget och butiken som höjdpunkt, har en trivsam och suggestiv lokalfärg. Lo är väldigt ledsen men inte precis hela tiden. Hon är tappert hoppfull som barn kan vara i svåra situationer, hon leker med tant Märtas vackra snäcksamling och passar på att äta köttbullar, päronyoghurt och tigerkaka som hon tycker om. Tant Märta är varken ond eller god, underlig bara och tidvis svårt sjuk.
Lo-kapitlen växlar med brev undertecknade av Märta och Evert under en korrespondens på 1950-talet, och där anar vi så småningom orsakerna till Märtas lidande och hennes bevekelsegrunder. Den här intrigslingan är intressant och kunde ha utnyttjats för mera obehaglig dramatik, men det skulle ha krävt ett annat berättarregister i historiens nu än det den lilla Lo kan stå för.
Ett problem är också att det brott som planteras in på bokens första sida sedan aktualiseras på nytt först alldeles i slutet, mycket kortfattat som ett redskap för att snabbt knyta ihop intrigen med. Det är sjaskigt och vidrigt, och också det har en skräckpotential som Los berättarperspektiv inte tillåts utforska alls. Samma gäller den älskade mammans opålitlighet som förälder. Collins beskyddar sin Lo så att hon ter sig som en ganska osårbar Lotta på Bråkmakargatan, vilse i fel bok. Den boken – och den konstellationen – kunde ha blivit riktigt otäck, men Collins tar av någon anledning inte ut svängarna med den riktigt.