Panamahatten kommer inte från Panama
Från hatad kolonialsymbol till hipp kändisfaktor – panamahattens historia i hemlandet Ecuador är nästan 500 år gammal. Nu hotas en av landets mest välkända exportprodukter av konkurrensen med kinesiska
De flesta i Cuenca, panamahattens pittoreska epicentrum i Ecuador, känner till något om hattens historia. Den som kliver in i en av stadens många välfyllda hattbutiker kan räkna med att få en liten historielektion på köpet. På La Paja Toquilla förklarar butiksföreståndaren Elena Martinez att hatten egentligen inte har något som helst med Panama att göra.
Den traditionella panamahatten har förkoloniala anor och började produceras redan före spanjorernas ankomst 1531. Hatten tillverkas av torkade fibrer från palmplantan Carludovica palmata, som också kallas toquillapalm. Hantverket upprätthölls av kvinnor i mindre byar och städer längs den ecuadorianska kusten och i bergskedjan Anderna.
Populariteten växte och 1835 startade entreprenören Manuel Alfaro tillverkning i större skala i staden Montecristi i västra Ecuador. Där var tillgången på råvaran närmast obegränsad och exportmöjligheterna goda. Målet var att förse järnvägsarbetare och nybyggare under den dåtida guldrushen i Centralamerika med ett effektivt skydd mot den heta solen. Panama var även en bra logistisk knutpunkt för vidare export av hattar till Asien, Europa och Nordamerika.
1880 startade byggandet av den 77 kilometer långa Panamakanalen. Många av arbetarna som byggde kanalen kom från Ecuador. Av tradition bar de hatten som skydd mot solen. Det stora internationella genombrottet kom i början av förra seklet när USA:s president Theodore Roosevelt bar panamahatt under en fotografering vid ett av sina besök i Panama.
Gradvis blev dock Cuenca med åren en allt viktigare hattproducent. I Cuenca och i trakten runtomkring fanns en tradition med småskalighet och hantverksindustri som liknade den där hattillverkningen en gång börjat. De flesta hattarna flätas fortfarande av kvinnor ute i byarna.
Det var i kolonialkvarteret El Chorro de los Cañamazos, i korsningen General Torres och Presidente
Córdova, några hundra meter från Cuencas stadskärna, som det hela startade. I dag är fabriken stängd och platsen, ”Casa de la Mujer” (Kvinnans hus), har omvandlats till hantverkscentrum och museum. Där kan man nu köpa hattar och följa hur tillverkningen går till.
I ett hörn sitter Anay Mendoza och Graciela Gallardo och flätar varsin hatt medan de småpratar om väder och vind. Arbetet går som på automatik. Med flinka, känsliga fingertoppar flätas palmstrå på palmstrå. Ibland rycker butiksbiträdets dotter in och fuktar flätningen med vatten så att stråna inte knäcks.
Anay Mendoza, 38, började arbeta som hattmakare i tonåren medan Graciela Gallardo, 54, har flätat hattar ända sedan hon var sju år. Gallardo tycker att jobbet är tufft. Precis som i mattknytning tar fingrarna mycket stryk. Lönen är också usel. För en hatt som tar alltifrån en dag upp till flera månader att tillverka, varierar ersättningen från cirka två euro och uppåt. Ute i butikerna kan samma hatt kosta 50 euro eller mera.
– Även om det finns en tradition som spänner över generationer vill jag absolut inte att min dotter ska arbeta med det här. Pengarna som jag tjänar bekostar hennes studier. Den framtiden är mycket bättre, säger Graciela Gallardo.
Hantverket, som numera är ett Unesco-skyddat kulturarv, startar med att fibrerna i toquillapalmens stam separeras och kokas över öppen eld. I kokvattnet tillsätts svavel som tar bort allt klorofyll så att fibrerna bleks. Fibrerna säljs till hantverkarna som flätar hattens grundform och mönster. Materialet måste vara fuktigt under hela flätningen.
De två vanligaste flätningsstilarna kallas Cuenca- och Brisaväv. Cuencastilen är fiskbensmönstrad och kräver mer halm. Brisavävens yta är fint rutmönstrad. Den senare typen av flätning är mindre invecklad men uppfattas ändå som finast eftersom väven är lättare.
När flätningen är klar putsas kanterna på brättet och hatten pressas till rätt form och storlek på en hattstock. Kvaliteten klassificeras därefter noggrant. Finast kvalitet är ”montecristi fino”, med sina späda fibrer och optimala täthet. En sådan hatt kan kosta upp till 9 000 euro ute i handeln. Det är upp till femtio gånger mer än en hattmakares lön för åtta månaders arbete.
I Ecuador finns även en marknad för maskinproducerade stråhattar som man ogärna pratar högt om. Kritiker hävdar att maskinproducerade hattar ibland marknadsförs som handproducerade. Trots att handproducerade hattar från ursprungslandet Ecuador bokstavligt talat är värda sin vikt i guld har konkurrensen från omvärlden hårdnat. I grannländerna Peru och Colombia finns sedan länge liknande hantverkstraditioner.
De senaste och kanske största hoten är dock uppstickare från Kina och Taiwan. Stråhatten ”tamsui” från Taiwan är en nästan identisk kopia som konkurrerat med originalet sedan början av 1900-talet.
Det största hotet är trots allt Kina. Landet har nu passerat Ecuador i produktionsvolym. Alla stråhattar från Kina maskintillverkas och leverantörerna använder sig av många nya råmaterial som papper och andra halmsorter. Imitationerna säljs på internet via Alibaba och andra sajter för bara några US-dollar.
I Ecuador höjs oroade röster för att konkurrensen ska ta död på den inhemska hantverkskonsten. Nya utbildningar och försäljning via hantverkskooperativ är några av åtgärderna som tillsatts för att bevara hantverkets fortlevnad.