Henrietta når inspirationens Flores
HENRIETTAS ÄVENTYR
Inspirationen till sin seglats med s/y Henrietta fick kaptenen Jan Backman av en artikel som handlade om Tino som flyttat till den azoriska ön Flores för att leva naturnära och minimalistiskt. I sista avsnittet av serien om Henriettas äventyr beskriver Karin Ducander hur de två slutligen möttes.
Det finns en symbolik i besöket på Flores. Det var där Jans dröm om Azorerna egentligen fick sin början. En vän till Jan har en bekant som bosatte sig på Flores för knappt 15 år sedan. Hon lånade Jan en artikel som beskrev Tinos strävan till enkelhet och hans bekymmersfria naturnära liv i minimalismens tecken. Ett liv med självhushållning, ett enkelt hus, odling och fiske, småskaligt hantverk för en minimal inkomst. Ett liv i utkanten av en lugn by med utsikt över havet i ett klimat där allt växer så det knakar.
Drömmen fick Jan Backman från Jakobstad att bli Kapten, och Karin Ducander att bli Matros. Att våga tro på att man kan forma sitt liv, att man kan sträcka sig efter det som i drömmen hägrar.
Överfarten från Graciosa gick bra, 28 timmar frisk nordostlig bris, vacker kolsvart natt, där mareld och stjärnor konkurrerade om titeln för mest tindrande ljuskroppar. Det blev jämnt spel. Mars tog priset för himlavalvets rödaste sken.
Flores känns stor och hög. Vi känner oss lata och litet möra. Vi trampar i alla fall i väg 20 km till Fajã Grande där Tino bor. Vi skall högt upp innan vi får ränna ner på andra sidan. Ett kritiskt sinne låter sig inte direkt förföras av denna ö som hyllas av många som den vackraste och vildaste av Azorernas öar. Ja, om betesmark är vild och vacker så kan de ha rätt, för här är det ännu mera av denna sort. Den azoriska proportionen börjar upptecknas som konstant, 90 procent betesmark och 10 procent imponerande skönhet. Kusten är sagolikt vacker och lodräta stup kantar vägen, täckta i djup grönska. Titt och tätt på bergsväggarna kastar vattenfall ner sina kaskader av svalt, uppfriskande vatten.
Vi ränner ner till Fajã Grande som omges av en halvcirkelformad lodrät klippvägg, med vattenfall lite här och där. Vi möts av ett imponerande och dramatiskt landskap.
Byn är halvstor, men inte större än att vi på första bästa kafé kan fråga var Tino bor, och genast få anvisningar om hur vi skall ta oss dit.
Nu är vi här. Tinos mamma öppnar dörren. Hela hans familj från Finland är på besök. Huset är fullt, men vi känner oss välkomna. Vi glider omkring i ett par dagar och umgås med Flores tillfälliga finska koloni. Livet har hunnit ikapp Tino. Han har fru och barn och bor nu, om också motvilligt, i ett vanligt hus ett stenkast ifrån det minimalistiska hem som förkroppsligade hans dröm. Trädgården har förvildats på grund av ryggproblem och av det otämjda paradiset finns mest bara minnen kvar. Vi sover i alla fall en natt i Tinos riktiga hem, det enkla. Bara ett tak mot klippväggen, öppet åt två håll. Där finns lite hyllor här och där, och så värmesystemet, en armhävningsstång.
Havet dånar, stormfåglarna kacklar, det blåser hårt och jag oroar mig för Henrietta i hamnen. Sömnen blir knapp.
Efter ett par dagar i Fajã Grande vill vi röra oss i egen rytm och tar avsked av Tino. Ett fint möte, men dags att gå vår egen väg.
Jag har svårt att bli intim med ön. Den känns stor, monoton, kämpig och isolerad i sin avlägsna position.
Vi cyklar en bit längs den branta ostkusten. Den är oduglig som betesmark, och därmed grön och lummig.
En annan tur går upp på höglandet, med kärr, hedar och sju sjöar. Som bonus får vi en klättring upp på öns topp med utsikt över hela vida Atlanten och den lilla ön Corvo.
På kvällarna är det Festa. Festa do Emigrante. Det innebär en hel vecka, och en hel passagerarfärja med musiker, dansare, Amerikafarare och andra emigranter som besöker sin hemö. Stämningen är fin, familjärt glad, lugn och enkel. Söndagens special är då det bjuds på mjölk, bulle, ost och rödvin på dagen, och en stor köttgryta på kvällen.
Vi kastar loss efter mjölk och bulle och känner oss mogna att lämna Flores. Vi nyttjar i stället för köttgrytan en bra väderlucka, och vänder fören mot ön Faial, mot Horta, seglarvärldens mytiska hamn på Azorerna.
Azorernas säkraste hamn
Ett drygt dygn och 140 Nm senare lägger vi till i Horta.
Båtar ligger förtöjda som sardiner på burk, som mest fyra stycken bog mot bog. Detta är seglarnas Mecka av något slag. Den säkraste hamnen på Azorerna, och följaktligen det bästa landhugget då man vill vila sig efter etappen från Amerika.
Horta är som en bikupa full av seglare, äventyr i lika många uppsättningar som ögonpar. Avsked och ankomster avlöser varandra. Vart är ni på väg, var har ni varit, vad är er dröm? Hurdant vindroder har ni, funkar autopiloten bra, jaså ni har watermaker, vilket år är hon
Natten. Den tysta kolsvarta natten med sina stjärnor som speglar sig i den stilla vattenytan. Och tystnaden som fylls av ett stilla Pshhhooo, och en stund därefter ett litet dovare swhåååååå… pshhhoooo…. swhååååå…. En val andas någonstans intill Henrietta i natten. En sovande val. Jag lyssnar andäktigt en stund och känner ändlös glädje och vördnad.
byggd? Båtliftare mönstrar på och av. En seglarnas drömcentrifug som snurrar för fullt dygnet runt. kakofoni av berättelser som var och en förskjuter den föregående.
Det blir aningen för mycket av allt.
Från Horta har man utsikt över ön och vulkanen Pico på andra sidan ett smalt sund. Den stora vulkanen erbjuder ett imponerande blickfång. Moln vandrar runt toppen, på flankerna, och bjuder på ett ständigt föränderligt skådespel av ljus och skugga.
Horta är en trevlig liten stad, . Klarar man sig över den livligt trafikerade hamnpromenaden hittar man bakom den en del riktigt trevliga, mysiga kvarter som klättrar upp på sluttningen. Porto de Pim på andra sidan en liten halvudde erbjuder en lugn och vacker badstrand och litet andrum då det börjar flimra för tätt med segelbåtar på näthinnan.
Vi känner inte för att utforska Faial mer än så. Sus och dus lämnas åt sitt öde och Henrietta vänder mot Graciosa.
På vägen ut ur hamnen får vi se en traditionell valfångstbåt kryssa in för fulla segel. En smäcker båt av långbåtsstuk som det verkar ta en tid att bemästra manövreringen av. Men besättningen gör det med stil. En vacker syn, och med glädje i blicken lämnar vi Faial bakom oss för att vila upp på Graciosa en stund.
Valfångstmuseum
Graciosa känns lugnt, hemvant. Vi umgås några dagar med våra vänner på holmen, cyklar litet, badar i vatten från varma källor i badinrättningen i Carapacho på södra sidan av ön. Blir bjudna på räkmiddag av våra fiskarbekanta, Belarmino och Paolo, som vi också varit ute och fiskat med en natt. Far och son, ett lugnt samspelt team som i tystnad hanterar sina långlinor i månskenet, i ett infernaliskt oljud och tjocka moln av dieselavgaser från motorn, för att idyllen inte skall vara alltför perfekt.
Min tid för äventyr börjar rinna ut. Om tre veckor ska jag tillbaka till Frankrike. En tanke som redan börjar göra mig sitt vemodiga sällskap.
Men än är det tid, och vi har bestämt att ännu besöka Pico och São Jorge innan jag åker. Tid för avsked från Graciosa för min del, vilket känns overkligt. Seglatsen över till Pico blir en tråcklig affär med ständiga vindkast, både i styrka och riktning.
Slutet av överfarten går i skarp motsjö och stadig sidovind och det är litet nervpirrande att gå in mot hamnen i Lajes de Pico i nattens mörker, med fräsande skum kring stäven. Det blir den mest äventyrliga av Henriettas entréer. Hamninloppet är bestrött med stenar och hela hamnen är grund. Dessutom finns ingen ledig plats, ingen hamnvakt. Vi gör så gott vi kan i vinden som ligger på rakt in i hamnen, och förtöjer ytterom en stor Zodiac. En jättestor fender. Vi kan sova lugnt.
Vi besöker valfångstmuséet i Lajes. Det är ett väldigt vackert litet museum tillägnat valfångsten och tillhörande hantverk. Det finns fångstredskap, fotografier, båtreplika och miniatyrmodeller. Filmen om hur fångsten gick till är däremot gruvlig och grym att beskåda.
Fram till 70-talet var valfångsten en stor inkomstkälla för öborna, och är ännu en del av deras kulturella identitet. Numera är det däremot turistfångsten som bringar inkomst. Man håvar in turisterna efter att ha lockat dem till stället med lämpligt bete, placerar dem i stora gummibåtar och för dem ut på böljan för val- eller delfinsafari. Det är betydligt mindre riskfyllt och krävande än valfångsten. Valar och delfiner klarar skinnet och alla vinner på affären. Den andra stora turistattraktionen på ön är vulkanen Pico, och även vi tar stigen dit upp till 2 351 meters höjd.
Tyvärr blev det en molnig dag, så utsikten blev över ett molnhav i stället för över den azoriska arkipelagen. Upplevelsen var ändå mäktig. Den sista biten upp på toppen kände man ibland mot huden ett hett drag av ånga som sipprade ut mellan stenblocken. Vulkanånga på huden känns hisnande.
São Jorge bara ett stenkast från Pico är en ö med väldigt speciell form. Som mest är den 8 kilometer bred, men hela 56 kilometer lång. Förutom några enstaka fajãs (platåer i havsnivån som formats av ras) är hela norra kustremsan obeboelig. Ön stupar nämligen lodrätt i havet från 400 meters höjd. På södra sidan sluttar det ställvis litet mera moderat, men mestadels är det brant hela vägen runt. Högsta punkten är på 1053 meters höjd.
Med våra gummiben efter bestigningen av Pico har vi inte lust att bege oss ut på cykelturer på flera tusen höjdmeter för att bekanta oss med ön. Bussförbindelserna är sporadiska och dåligt synkroniserade. Ändå vill vi gärna se oss omkring, och löser dilemmat genom att hyra en moped. Efter den första ovanan visar sig Kapten vara en pålitlig mopedpilot och Matros kan lugnt sitta bakom och se sig omkring åt alla de håll. På höglandet ingen överraskning, det är betesmark, men serpentinvägarna ner till olika Fajãs är spektakulära. Frodig grönska, full av blommor och fågelsång, Atlantens blå som gnistrande bakgrund och utsikt ner på de små byarna vid var Fajã. Det är som i en turistbrochyr.
Den mest omsusade är Fajã de Santo Christo. Ända fram till några år sedan var den tillgänglig endast till fots längs en 4 km lång svårframkomlig stig. Där bodde då ett tiotal personer. Där var lugnt, så när som på Atlantens dån och skum när vinden låg på. Besökarna var säkert inte många. I dag kan man bli körd dit med fyrhjuling, och det är väl sammanlagt 8 sådana vi blir omkörda av då vi promenerar längs det breda promenadstråket. Samtidigt med oss promenerar mellan 20 och 50 personer, och klockan är bara kring 10 på morgonen. Tiderna förändras. Världen likformas i kuslig takt. Det ena paradiset efter det andra blir konsumtionsobjekt. Det är för sent, vi är för många för att njuta av privilegiet att upptäcka jordens underverk. För många vill bekvämt och enkelt se att underverken försvinner bakom parkeringsplatser, caféer, hotell, utsiktsplattformer, guidade bussar, gångstråk och informationsskyltar. Det talas om moderat turism, ekoturism. Den mest ekologiska turismen är väl ändå den som aldrig blir av.
Vi susar fram på vår turistmoped och konsumerar São Jorge enligt behag. Kör över höglandet till östra udden genom ett iskallt moln som ser ut att vilja beta av det redan avbetade gräset. I Topo beundrar vi fantastiska kustklippor och viker in på en trevlig liten bykrog för en enkel måltid. Gott, avslappnat, folktomt. Skönt.
Vi kör tillbaka mot Velas längs södra sidan av ön och måttet för hur mycket vi orkar ta in på en dag är fyllt. Vi tumlar ombord på Henrietta rika av en dag full av intryck.
Vi har ingen lust att upptäcka mera, bara vara. Simma i det kristallklara vattnet, titta på fiskar, njuta av den stillsamma, ganska glada stämningen i Velas. Lyssna på portugisiskan. Vemodet kryper allt oftare in under huden.
Avskedsdags i Velas och jag lossar förtöjningen inför sista etappen i Henriettas barm.
Vi startar mot Terceira. En svag fläkt för oss långsamt österut längs kusten. Vi har gott om tid att betrakta Picos och São Jorges silhuetter. Båda öarna är ett gytter av eroderade gamla kratrar, små koniska kullar på större koniska kullar, och så Pico förstås, som blickar ut över oceanen från sin höga höjd.
Just när jag tänker säga ”Ja, det blev inga valar för min del” fångar mitt öga något väldigt vallikt i horisonten. Tre valar hoppar högt och dråsar ner igen i enorma vattenkaskader. Det är på långt håll, men mäktigt i alla fall. Jag är salig.
Jag har snorklat ganska mycket de senaste dagarna och i den kvava, vindstilla värmen får jag en oemotståndlig lust att snorkla i det blå. Här är omkring 1 000 meter djupt, så jag kan inte rimligtvis tänka mig att se något annat än blått, vilket Jan också påpekar. Men det är ju det jag vill se. Tusen meter blått, djupblått, blått djup. Snart är jag i ändan på simstegen med cyklopöga och snorkel.
En annan värld, en annan dimension, en annan tidsrymd. Tyst. Stilla. Oändlig och så otroligt blå. Genomskinligt och kompakt på samma gång. Jag vänder mig och tittar på Henrietta underifrån. Hon svävar. Hon guppar lojt, bärs upp av det blå. Hennes vita botten och kölen med små rostfläckar i det blå är något av det mest rogivande jag sett. Trygga fina flytande Henrietta! Jag är salig igen och vänder mig neråt mot djupet. Mörka skuggor pilar därnere. Ett stim av långa silvriga fiskar simmar under mig ett tag och dyker sedan in i djupet igen. Mitt leende ryms inte längre i mitt ansikte när jag kravlar mig in i sittbrunnen. Ett äventyr minsann.
För att minnesvärt skall vara minnesvärt behövs det bara en detalj till: Natten. Den tysta kolsvarta natten med sina stjärnor som speglar sig i den stilla vattenytan. Och tystnaden som fylls av ett stilla Pshhhooo, och en stund därefter ett litet dovare swhåååååå… pshhhoooo….swhååååå…. En val andas någonstans intill Henrietta i natten. En sovande val. Jag lyssnar andäktigt en stund och känner ändlös glädje och vördnad.
Azorernas avskedsgåva blev oförglömlig.