Företagare besvikna på staden
I dag tar företagarparet Nelly Kärkkäinen och Tuukka Mönttinen farväl av Ugnsholmens besökare. Sedan stänger kaféet som varit öppet nästan varje dag det senaste året. En ny krögare tar över i sommar.
För paret Nelly Kärkkäinen och Tuukka Mönttinen känns det som att stadens svar, vad de än föreslagit, har varit nej.
Efter bara ett år upphör de nu med sin kaféverksamhet på Ugnsholmen i Helsingfors.
– Enligt våra beräkningar har 100 000 personer besökt Ugnsholmen på ett år, säger Tuukka Mönttinen.
Att säga att Nelly Kärkkäinen och Tuukka Mönttinen är besvikna på Helsingfors stad är en underdrift. Ugnsholmen, som är parets hem och passion, framkallar starka känslor. Stället har en lång familjehistoria. I slutet av 1990-talet gick Kärkkäinens pappa Veli-Pekka Kärkkäinen under en fiskeresa i land på holmen och stötte då på en konstnär som täljde fåglar i trä. Han kikade in i den tegelbyggnad som i dag inhyser restaurang Uunisaari. Det slutade med att pappa Kärkkäinen fick ett hyreskontrakt på 25 år av staden och lov att bygga en bastu och att renovera tegelbyggnaden.
– De första åren var svåra och konkursen nära, säger Nelly Kärkkäinen.
Det berodde på att sommarsäsongen var alltför kort för att verksamheten skulle bära sig. Man behövde kunna ta sig dit också under resten av året.
Den rådiga Veli-Pekka Kärkkäinen förelog allt från helikopterplatta och tunnel till linbana från Observatorieparken. Också den nuvarande pontonbron, som förs bort av staden i morgon efter avslutad vintersäsong, var Kärkkäinens idé. Men motståndet var hårt – det sades att en bro skulle förstöra kulturlandskapet i området. – Så kom pappa på att på nytt grunda ett vinterbadarsällskap som han bjöd in folk till. Och vips så var pontonbron på plats.
Det var meningen att Veli-Pekka Kärkkäinen skulle köpa byggnaderna på ön, men han hann gå bort innan affären gick i hamn. För fyra år sedan blev Nelly Kärkkäinen ägare till byggnaderna.
Ett löfte
– Nu när jag köper den här byggnaden gör jag inte det för kunderna, utan jag gör det för helsingforsarna. Jag vill blåsa liv i Ugnsholmen.
Så sa Nelly Kärkkäinen när hon träffade stadens tjänstemän då för fyra år sedan. Och liv har ön fått.
– Enligt våra beräkningar har 100 000 personer besökt Ugnsholmen på ett år. På vintern besöker fler människor Ugnsholmen än på sommaren. Vissa dagar kommer tusentals människor, säger Tuukka Mönttinen.
Som paret ser det är det stora problemet att staden på inga sätt ger sitt stöd till skärgårdsföretagare. De känner sig till och med motarbetade.
I morgon kommer pontonbron troligtvis att köras till en plats strax utanför Ugnsholmens badstrand. I somras slet sig bron två gånger och sköljde upp på badstranden.
– Jag skrev flera mejl och textmeddelanden och ringde tre olika personer på staden innan något hände, säger Nelly Kärkkäinen.
De har fler exempel på dåliga erfarenheter. Det blev tre nej när de ville installera en rutschkana på stranden, göra en pulkabacke av en snöhög och bygga en klätterställning för barnen. Motiveringen var att de är farliga.
– Och det var nära att vi blev av med gungorna när vi meddelade att de behöver oljas.
I somras försvann badvakterna, som funnits på ön i hundra års tid. Det betyder att ingen längre räfsar bort löv och avföring från kanadagässen eller tömmer skräpkorgarna. Det har också varit problem med avfallshanteringen på ön.
Gratis färja på våren och hösten
En tidigare krögare på ön försökte få tillstånd en gästhamnsbrygga för att göra ön tillgängligare under den varma tiden. Men också där blev det tre nej av staden. En av motiveringarna var att en sådan brygga skulle störa kulturlandskapet sett från Havs- och Parkgatan.
Enligt Mönttinen är Ugnsholmen den ö som har flest besökare under ett år efter Sveaborg och Rönnskär.
Det allra största problemet, som paret ser det, är färjtrafiken till ön vår, sommar och höst. Staden har konkurrensutsatt trafiken mellan Havshamnstorget och ön. Paret gjorde ett försök att själva sköta om transporten.
– Men när vi bad om anbud av olika företag fick vi inte ett enda.
Normalt skulle resan mellan Havshamnstorget och Ugnsholmen över kosta 5 euro per person, men det upplever paret är dyrt för till exempel en barnfamilj. För att locka folk till ön lade de i fjol därför ned 10 procent av företagets omsättning på att sänka biljettpriserna. Då sjönk biljettpriset till en euro på sommaren. Färden var helt gratis på våren och hösten.
– Det är en så stor summa att vi är i den här situationen nu. Men det är inte den enda orsaken.
Pengarna gick till företaget som sköter färjförbindelsen. De betalade också för att färjan skulle vara i trafik lika länge som restaurangen var öppen, utanför den reguljära tidtabellen.
Ulla Tapaninen, enhetschef för företagstjänsterna i Helsingfors, förstår företagarparets frustration.
– Det är förfärligt sorgligt att vi med den här tidtabellen inte kan svara på alla företags behov. Det som jag ännu skulle önska var att de kontaktade mig och titta på vad vi kunde göra åt saken, säger hon.
I vår slog staden fast riktlinjerna för sin ambitiösa strategi för hur Helsingfors ska bli ännu mer havsnära och tillgängligt.
– Det är bara tomt prat, säger Tuukka Mönttinen.
I Havsnära Helsingfors har man enligt Tapaninen börjat med de ”lågt hängande frukterna”.
– Alltså saker som är lätta att åtgärda billigt. Sjötrafiken som irriterar vid Ugnsholmen är en rätt stor helhet. Jag skulle själv ha önskat att båttrafiken hade varit en sak som man kunnat lösa snabbt och lätt, men det var inte så.
Enligt Tapaninen är den krassa sanningen är följande: Den havsnära strategin är sådan att man inte kan få precis vad som helst som man önskar sig.
Samtidigt säger hon att staden samarbetat tätt med företagen, som dock är väldigt olika och vars verksamhetsmodeller skiljer sig från varandra.
– Helsingfors får en egen konstbiennal 2020, som är en stor grej och det slukar resurser. Det finns många saker som man tvingas senarelägga.
De lågt hängande frukter som Tapaninen nämnde tidigare handlar bland annat om att staden börjar erbjuda roddbåtar och att reseplaneraren Reseplaneraren ska börja visa rutter för den privata sjötrafiken i både Helsingfors och Esbo. Det sker i sommar.
Men de stora riktlinjerna tar tid, menar Ulla Tapaninen.
– Staden är bra på att sköta om de områden som den traditionellt haft hand om, som skolor, men när man vill förändra en sådan här omfattande grej så krävs det mycket jobb.
För paret känns det som att stadens svar, vad de än föreslagit, är nej. På samma gång vill de vara tydliga med att de bär allt ansvar för sin egen verksamhet, på gott och ont.
– Vi vill inte skyffla över ansvaret på staden för att det gick som det gick. Men jag är ganska trött efter de här fyra åren, säger Nelly Kärkkäinen.
Och så lägger hon till följande medan ögonen blir blanka:
– Vi har fått till stånd det vi ville, att väcka det här stället till liv och det har betydelse för mig. Och jag vet att det också gör det för tiotusentals finländare. Vi har fått mycket positiv respons.
De privattillställningar som redan är bokade för i vår sköter krögarparet fortfarande. Men i sommar tar ett nytt krögarpar över kaféet och bastuverksamheten.