Deras tro ses som en fara
Stå på skolgården. Vara tolv år. Gå i sexan. Förklara för dina danska klasskompisar varför muslimer nyss gjorde ett terrordåd. När du en gång själv är muslim.
HBL möter den muslimska vardagen i Norden och träffar i dag bland annat kvinnogruppen i Stockholmsförorten Flemingsberg och stjärnan från tv-serien Skam, Iman Meskini.
Islam sågs under en lång tid mest som en annorlunda, exotisk religion i Norden. I dag beskrivs den allt oftare som en säkerhetsfråga, säger religionsforskaren Simon Sorgenfrei. Ändå lever de flesta muslimer i Norden liv som vi andra och försöker få vardagen att gå ihop med jobb, barn och hem.
En svensk undersökande journalist skriver att man kan börja nysta i de problematiska skikten i svensk islam utmed två tunnelbanelinjer i Stockholm.
Utmed den blåa linjen åt nordväst mot Tensta och Rinkeby frodas den icke-våldsbejakande salafismen. Utmed den röda linjen mot Skärholmen, Alby och Fittja i sydväst kan man hitta representanter för den våldsorienterade salafismen.
Det är förstås intressant information om en nykonservativ, webbdriven form av religion. Men å andra sidan: temat våld är alltför ofta den självklara ingången till islam.
Securitization, säger islamforskaren Simon Sorgenfrei vid Södertörns högskola, trenden att i första hand se islam som någonting farligt. Men bara i Sverige bor omkring 800 000 muslimer och de flesta lever vanliga liv som de försöker få att gå ihop, med jobb, dagis och familjeliv, säger han.
I Flemingsberg sydväst om Stockholm står förortshusen femton våningar höga vid Röntgenvägen. I gatuplanet till ett av dem träffas ett tjugotal muslimska kvinnor om lördagarna till en studiecirkel för nyanlända och kortutbildade. Det är fritt fram att ta barnen med sig. Gruppen leds av tunisiskfödda Ines Merai och sägs för en del förortskvinnor vara deras enda kontakt utanför hemmet.
– De säger ofta att de måste vara hemma, sköta barn, laga mat och städa. Men vi säger att det finns tid för det också, säger Ines. Och om deras män säger att kvinnorna inte kan gå ut ber vi dem fråga männen varför.
All isolering handlar inte nödvändigtvis om män och patriarkat, utan också om blygsel, brist på kontakter och nätverk, att man inte kan språk eller läsa och skriva.
Några kvinnor kommer i heltäckande niqab. Det är inte i deras fall bara ett klädval, utan hör samman med deras syn på män. När distriktsledaren för studiecirklarna, Ahmad, kommer får man bedyra kvinnorna att han inte kommer att sätta sig vid samma bord och inte att vistas i samma rum.
– Så här får vi säga att allting i Sverige består av relationer där män och kvinnor möts.
Den svårgreppade religionen ibland oss
Exemplet med de röda och blå tunnelbanelinjerna är ur Simon Sorgenfreis nyaste bok Islam i Sverige, av islamologer och Mellanösternkännare ansedd som en bra och balanserad bok.
Islam är svårgreppat i Norden. Muslimska moskéer har inte alltid medlemskap eller ledarstrukturer som kyrkans församlingar. Imamerna är oftast inte jämförbara med kristna kyrkoherdar, utan oftare självlärda böneledare. Bara en liten del av muslimerna är organiserade. Svenska staten har sedan 1930-talet inte folkbokfört religionstillhörighet och siffrorna över svenska muslimer kommer ofta från utländska forskningsinstitut.
Islam utformas olika i de nordiska länderna enligt från vilka länder de invandrade muslimerna kommer. Norge har haft stor invandring från Pakistan, Sverige ett större inflöde från shiadominerade Iran och Irak, medan Finlands största muslimska minoritet är somalier.
Muslimer i Norden går inte heller att greppa genom en skala från till exempel sekulariserad, moderat till radikal. Vad vi kallar “moderat islam” säger väldigt lite om muslimer i Norden, mer om vad vi som majoritet anser vara acceptabelt, säger Simon Sorgenfrei.
Islam utformas också av den sociala miljön. Många muslimer lever i praktiken i förorter med hög arbetslöshet, låga snittinkomster, sämre samhällsservice eller sämre skolor.
I andra delar av Sverige där man har jobb och känner sig jämställd är man ofta nöjd med en kommunal skola och driver inte på egna friskolor, säger Sorgenfrei. Där uppstår inte heller den radikalisering som ofta är granne till förorternas gäng och småkriminalitet.
Extremismen förr på kaféerna, nu på webben
Omar Mustafa, 33, med kurdisk-arabisk bakgrund, minns hur hans föräldrar levde de första åren i Sverige i ett slags limbo. Det berättar han i dag på jobbet i en kontorsskrapa i Solna, där han själv nu är rektor för ett muslimskt studieförbund.
Omar Mustafa invandrade som barn med föräldrarna från ett flyktingläger i Libanon. I Sollentuna, senare i Tensta, var föräldrarna till en början arbetslösa och mest hemma. Men Omar minns dagen då hans pappa beslöt att söka jobb.
– Han sa att han visste att han skulle få mindre pengar i handen, men att det var mera värdigt att arbeta, och började köra taxi.
– Den muslimska extremismen har alltid funnits här, säger han. Den enda skillnaden i dag är att det radikala nu är digitalt och finns på nätet. Många av dagens konservativa moskéer, som oftast är kritiska till västerländsk livsstil eller kvinnosyn, är samtidigt de bästa att hjälpa unga bort från gator och gatuvåld.
Tvingad att blir mer muslim, inte mindre
Danskpalestiniern Tarek Ziad Hussein, 26, växte upp i den danska småstaden Vejle. Han kommer ännu ihåg dagen då han kom till skolan efter bombdådet i Madrid. Närmare 200 människor hade dödats i ett attentat av terrorrörelsen al-Qaida.
Tarek var tolv och gick i sexan. I skolan var skolkompisarna inte som förut. Tarek fick som muslimbarn förklara sig. Och ända sedan dess, skriver han i sin bok Det sorte skaeg (Det svarta skägget, 2018) får muslimer ständigt bedyra att de tar avstånd från olika terrordåd med muslimska förtecken. Att tusentals muslimska lärda offentligt har fördömt terrorsekten IS noteras aldrig.
I Norden har tonfallet skruvats upp allra mest i Danmark. Tarek Hussein, som studerar till jurist i Köpenhamn, skriver om hur danska tonårsmuslimer ständigt upplever sig vara oönskade. Konflikten blir inte heller lättare, minns han själv, när man som han reste för att hälsa på släktingar i Libanon och Dubai. Där betraktades han som europé, och efter någon vecka började han längta hem till Danmark och till att få höra danska.
När livet som ung muslim blir kringskuret i Danmark, har man inte så många andra alternativ än att vända sig inåt till sin egen identitet. Och bli mera muslim, inte mindre, skriver han.
”Jag svarar på mångas vägnar”
På ett kafé nära Aschehougsplatsen i Oslo sitter Iman Meskini, 22, som är muslim. Hon är född och uppvuxen i Norge med en norskfödd mamma och tunisisk pappa. Iman delar studielya inne i Oslo med sin syster och studerar arabiska och Mellanösternkunskap vid universitetet. Under våren ska hon studera i Amman i Jordanien.
Hon är glad för att hennes mamma Monica, som är lärare och en gång konverterade till islam, under åren har förklarat religionen.
– Många andra har bara vuxit in i den. När jag får frågor om islam brukar jag researcha ordentligt innan jag svarar, för att jag vet att jag svarar på mångas vägnar.
I Oslo går Iman i två olika moskéer, antingen Rabita några kvarter bort eller i kulturcentrets moské i Grønland. Ofta blir det där som också andra ungdomar hänger. Däremot är hennes bästa vänner inte muslimer; de festar ibland på alkohol medan hon själv inte gör det.
– De finaste människor jag känner, säger hon.
Iman och jag har samma väg i Oslo ett stycke ner genom en gränd mot Stortinget. På gatan hejdar två unga tjejer i hijab henne. De är från Malmö och ber om en selfie,
Iman Meskini är en kändis efter att hon spelade tv-karaktären Sana Bakkoush i fyra säsonger av serien Skam. Efter den har hon fått 700 000 följare på Instagram. Skam sändes enbart i Norden, men spreds via sociala medier också till andra länder. Många muslimflickor ser nu Iman Meskini som en hjälte, muslimtjejen som bröt väg in i en västerländsk tv-serie.
Efter Skam är hon nu ute med boken Min historie, min mening med underrubriken 313 stemmer om hijab. I en bok som har getts ut av ett norskt mainstreamförlag speglas en stolthet som sammanfattas kring huvudduken.
I Instagraminlägg beskriver många friheten i att bära den och att inte bli bedömd för sitt utseende och sin kropp, ett gömställe i vardagsbruset. Andra mera konservativa inlägg talar om kvinnans ärbarhet, om faran för otukt eller skyldigheten att inte skapa fitnah, prövningar, frestelse och smärta för en man.
Efter tv-succén gjorde Iman Meskini norsk militärtjänstgöring i tolv månader vid en flygbas på Ørland i mellersta Norge. Där stod hon en dag, har hon berättat, plötsligt med id-metallbrickan på vilken det stod hennes namn och ”Norge” – och höll på att börja gråta. För första gången kände hon sig som norsk helt och hållet.
Älskade källarmoskén som barn
Några våningar upp i Solna Access-komplexet minns Omar Mustafa också sitt beslut att göra svensk värnplikt. I moskén inne på Södermalm var det inte alls självklart, utan man debatterade om en god muslim skulle tjäna västsamhället på det sättet. En annan diskussion vid samma tider var om kvinnor kunde sitta i ledningen för moskén; i dag är över hälften av styrelsen kvinnor.
Omar Mustafa började gå i moskén med sina föräldrar när han var åtta.
– Den var då en liten källarmoské vid Skanstull och jag älskade det stället! Jag är också den i familjen som har förblivit mest aktiv i moskén.
Koranstudierna och scoutkåren för muslimbarn intill gav honom som muslim självförtroende. Han valde att lämna skolan i förorten och att gå gymnasiet inne i Stockholms förmögna Östermalm i stället.
Omar Mustafa gjorde karriär i det muslimska föreningslivet. Vid 25 blev han ordförande först för Sveriges unga muslimer och senare samma år också för det riksomfattande Islamiska förbundet. Som påfallande många svenska muslimer blev han socialdemokrat och 2010 nominerad till partistyrelsen.
Men 2013 kommer en vändning. Den antirasistiska tidskriften Expo tar upp att flera personer som Islamiska förbundet har bjudit in till konferenser i Sverige är kända antisemiter eller homofober. Efter några dagars turbulens i medierna och hårda ord av både Stefan Löfven och Mona Sahlin, lämnar Omar Mustafa inte bara sina poster i partiet, utan också Socialdemokraterna helt och hållet.
– Jag fick klä skott för sådant som andra hade sagt och jag var besviken över att ett parti som vill stå upp för minoriteter inte sedan gjorde det, säger Omar Mustafa. Men jag lärde mig också att i fortsättningen vara noggrannare med vem man bjuder in.
”Muslim fullt ut, svensk fullt ut”
Omar Mustafa leder det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, uppkallat efter en lärd 1100-talsmuslim från den muslimska perioden i Spanien, där den lärde domarens namn europeiserats till Averroës. Ibn Rushd sägs vara en av föregångarna till europeisk kunskapsorienterad renässans.
Bilden av islam som en strängt bokstavstrogen religion är inte alldeles enkel. Stockholmsmoskén som Omar Mustafa har vuxit upp i följer wassattiya-traditionen som är beredd att uttolka islam på nytt i nya tider och nya kontexter.
Som ledare inom bildning anser Omar Mustafa att man ska kunna vara ”muslim fullt ut och svensk fullt ut”. Muslimskt föreningsliv ska i Sverige kunna vara en i raden av folkrörelser, som arbetar-, kvinno- eller miljörörelsen.
I nordisk debatt anklagas islam ofta för att vilja skapa parallellsamhällen. Ofta tror vi att mest konservativa muslimer vill det, medan reformister antas vara modernt orienterade och för integration.
Men så enkelt är det inte. Ta en av de mest kända reformisterna, egyptiern Hassan alBanna som 1928 för att slå vakt om den muslimska kulturen mot brittisk kolonialism startade sin egen reformrörelse. Al-Banna var inte teolog, utan lärare.
Hans vision var att bygga ett muslimskt civilsamhälle och ett kulturellt islam. Rörelsen känner vi i dag som Muslimska brödraskapet som blev mera känd i Europa under den arabiska våren 2011. Senare har rörelsens ledarskap inklusive dess främsta representant, ex-president Muhammad Morsi, fängslats i Egypten.
Omar Mustafa har också fått anklagelser om att Ibn Rushd representerar Brödraskapets filosofi. I sin bokhylla på jobbet har han Simon Sorgenfreis bok, nybläddrad, ytterst i raden. Omar är inte glad åt hur han tycker att boken beskriver begreppet islamism. Ett svepande begrepp, säger han, under vilket man samlar allt från folkrörelser till våldsbejakande jihadism.
Själv säger Omar Mustafa lite sorgmodigt roat att han nog inte får några direktiv från fängelser i Egypten. Utan att han läser Hassan al-Banna som han kan läsa någonting av Karl Marx eller Adam Smith, och tycka att en del saker är bra, medan andra i den egyptiske lärarens rätt så brokiga produktion är hårresande.
I allmän securitization, ”tryggifiering” kring islam i Sverige har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MBS tittat på nätverket kring Muslimska brödraskapet i två rapporter.
Den första år 2017 blir nerskälld av forskare. Den andra, under ledning av socialantropologen Aje Carlbom 2018, konstaterar att Brödraskapets inflytande i Norden visserligen inte kan kopplas till våldsorienterad islam, men däremot till en samhällspåverkan som kan öka en segregation i parallella samhällen. Samtidigt konstaterar man att det faller inom ramen för den åsikts- och religionsfrihet vi har.
Religioner som finner varandra
I Flemingsberg blandar Ines Merais muslimska studiecirkel nu ihop tabbouleh, häller granatäppelsoja i auberginemoset, och friterar kyckling på en liten spis. Vi upptäcker att den moderna lokalen med en spotlightramp i taket och ett tyst trumset på scenen är – en kyrka. Det ligger också biblar i foajén och broschyrer för rätt så omvändelseorienterade kristna Alphakurser.
Ines Merai har varit med om att arrangera fredagsböner för muslimer och kristna tillsammans och ”fått ganska mycket skit för det”, till lika delar av infödda svenskar och av muslimer. Tanken om en och samma Gud är inte så enkel.
Studiecirkeln har däremot inget religiöst fokus, utan jobbar med praktisk integration och lätt svenska för nyanlända. Pengarna för det här, säger Ines Merai, kommer från Sveriges regering. Verksamheten koordineras av studieförbundet som Omar Mustafa leder, Ibn Rushd.