En folkledare i hundra kubik av ensamhet

Personkonflikterna inom kyrkan är en av de stora utmaningarna för biskopen i Borgå. Många röster var blanka i onsdags, i en kultur av oheliga gräl om heliga ting.

029 0801 406, jan-erik.andelin@ksfmedia.fi

JAN-ERIK ANDELIN

Bo-Göran Åstrand blir ny biskop i Borgå. Biskopsplantagen i Österbotten levererade igen. För stiftet har den först bjudit på Vikström-dynastin, sedan på multitalangen Gustav Björkstrand och nu på finalisterna Åstrand och tvåan Sixten Ekstrand.

Egen hemtrakt är inte lätt. Åstrand fick smalt med röster i eget prosteri och många röstade blankt här. Totalt vann Åstrand valet med ett fyrtiotal mer röster än Ekstrand, av omkring 600 avgivna.

Bland dem som röstade blankt finns säkert konservativa som lagt ner sin röst. Och möjligen någon elektor som efter alla medelålders kyrkomän hade önskat en kvinna som biskop. I kollegiet är den nya finska Esbobiskopen Kaisamari Hintikka nu enda kvinna.

I Svenskfinlands församlingar har många kvinnor på sistone tillträtt som kyrkoherdar och det är nästan givet att någon av dem står fram när Åstrands period en dag är slut.

Biskoparna sitter i ”kyrkans riksdag”, kyrkomötet, där Åstrand redan är delegat. I det mindre biskopsmötet utarbetar biskoparna i en mindre krets teologi och lära, alltså ofta mediebild och policy.

Biskopen förväntas därför vara teologie doktor, och det är den nya Borgåbiskopen inte. Han går in i tjänsten med de flesta prästers basexamen, som teologie magister. Däremot har han en närmare 30 års erfarenhet av församlingsarbete, om också i en enda och samma församling.

Steget till Biskopsgården i Borgå och det lite murriga biskopsrummet på domkapitlet intill blir ändå stort. Ämbetet kräver fokus. När det stormar och blåser kring kyrkan har Svenskfinland och dess medier sällan någon annans mobilnummer än biskopens.

Våra segaste personkonflikter lär finnas i församlingskanslier (och i skolors lärarrum). De låsningarna har flera biskopar fått leva med. Med bara en liten stab omkring sig sitter biskopen ofta med grälen i sina hus i Borgå, i hundra kubik av ensamhet.

Sagt i de vanliga, enkla termerna

var Bo-Göran Åstrand den liberalare av de två kandidaterna. Fast när också politiken numera breddar sina dimensioner utöver höger–vänster, kunde vi också tala om kyrkan i fler axlar än bara liberalt mot konservativt. Hashtaggen ”samkönat äktenskap” kommer att rulla på i den avgående Björn Vikströms spår, men kyrkan är en hel del annat också.

En god biskop kan vara en skicklig teolog, en kyrkans politiker och apologet – en term från antiken, det där sista. Apologeten tar den intellektuella debatten med sin samtid om vad tro och kristendom är.

En god biskop kan också vara den som uppmuntrar kyrkans gräsrötter och sociala arbete. Den delen av kyrkan betalar många gärna sin kyrkoskatt för. Det är också just nu tid och rum för ett ledarskap som uppmuntrar kristet folk till vardagshjälpsamhet och omsorg om andra, inte inlärt och uppövat, utan lika intuitivt som att cykla när man en gång kan det.

Vi lever varken av bröd eller höga ord allena. Kyrkans kapital är att också se till mänsklig värdighet. Man kan inte enbart kvittera ut sitt människovärde som en vårdsedel eller en generös, men kall medborgarinkomst. Värdighet är att få vara människa bland andra.

En biskop som har stötts och blötts med församlingsfolket vid hundrade dopkaffen, sorgsamtal, vid torghörn och olika samlingar vid grill i regn, kan ha förutsättningar att hitta folkkyrkan igen.

På sista raden ska också sägas att Borgå stift överlag i sin unika språkliga autonomi inte utnyttjar den till att vara en innovativ föregångare på olika områden inom finländsk kyrka.