Afrika, det eviga löftet

När jag lämnar den skinande nya ankomsthallen som välkomnar besökare till Accra märker jag omedelbart förändringen. Det är 42 år sedan jag arbetade i Västafrika, och under tiden har Ghanas folkmängd mer än trefaldigats. Trängseln på vägar och gator är obeskrivlig när den växande befolkningen söker sig till storstäderna. Ghana hör till de länder i Afrika där den ekonomiska tillväxten varit ännu snabbare än folkökningen, vilket syns som ett växande antal personbilar. Tala om klimatproblem: Det är här, i Afrika, som trafikens utsläpp utgör ett verkligt miljöhot. Nästan alla afrikanska huvudstäder saknar metro och fungerande kollektivtrafik. Miljonstaden Accra har inte ens lokaltåg. Alltså kör den som har råd bil, medan andra bänkar sig i minibussar som sällan uppfyller dagens utsläppskrav.

Ofta står trafiken stilla. Då är kommersen som livligast, för gatuförsäljarna är många. Trotsande trafikens faror ränner de mellan bilarna och säljer vatten eller bananer. De slinker snabbt undan när bilarna kryper några meter framåt, och dyker sedan upp igen ett ögonblick senare. Och strax upptäcker jag skillnaden: Barnen deltar inte i kommersen som förr. De går numera i skola om dagarna.

För fyrtio år sedan gick ungefär hälften av barnen i skola i Ghana, i dag 90 procent. Utbildningen är en framgångssaga i stora delar av Afrika och alldeles särskilt här i Ghana, där satsningen på utbildning har bidragit till politisk stabilitet och 25 år av oavbrutet demokratiskt styre.

Ett stort samtalsämne

är kvaliteten på grundskolan. Hälften av befolkningen är under tjugo och därför utgör barnen bokstavligen framtiden. Men något måste göras åt det faktum att en tredjedel inte lär sig just någonting under sina tre första år i skolan, betonar den ghananska utbildningsexperten Patrick Awuah i en debattartikel. Och någonting görs: Medan jag reser runt i Västafrika ordnas Ghanas allra första obligatoriska lärarexamen. Förut har vem som helst kunnat arbeta som lärare, men nu granskas behörigheten bland både yngre och äldre.

I denna första omgång håller 21 287 lärare måttet, meddelar Nationella Lärarrådet, medan 7 432 blir underkända. Många lärare är förbittrade när de nu själva tvingas sätta sig på skolbänken, men kvalitetskontroll efterlyses på allt flera samhällsområden.

Europas bild

av Afrika färgas av politisk oro, våld och svält, vilket bara är en del av sanningen. Bland femtiotalet länder finns blodiga militärdiktaturer och fredliga demokratier; ekonomiska katastrofer och snabbt växande ekonomier. Ibland går utvecklingen några steg bakåt, som när demokratin spårat ur i Uganda och Kenya. Ibland tar utvecklingen stora kliv framåt, som när diktaturen i Etiopien plötsligt öppnat sig och blivit mer tolerant det senaste året.

Afrika är inte homogent, men det finns ett gemensamt drag: Folkökningen. Här avviker Afrika från resten av världen. När fattigdomen minskat i Asien och Sydamerika har också nativiteten gått ner. Men trots bättre utbildning, lägre barnadödlighet och hög ekonomisk tillväxt fortsätter folkökningen i Afrika.

Färska prognoser antyder att befolkningen fördubblas från nuvarande 1,2 miljarder till 2,5 miljarder år 2050. Nigerias utveckling är symptomatisk. Afrikas folkrikaste land har i dag 190 miljoner invånare. Vid sekelskiftet förväntas de vara 900 miljoner. Det är ingen hållbar utveckling.

I många afrikanska länder räcker inte ens en snabb ekonomisk tillväxt på 4 – 5 procent för att hålla jämna steg med folkökningen. Följden är växande ungdomsarbetslöshet. Landsbygdens folk söker sig till städerna där slummen växer, men i motsats till metropolerna i Asien och Sydamerika genererar de afrikanska inte många industrijobb.

Befolkningsmässigt går Afrika snart förbi Kina och därefter Indien, men hela tiden minskar afrikanernas andel av den globala industriproduktionen – andelen är klart mindre nu än för fyrtio år sedan. Det gäller också Ghana, där jag själv praktiserade på ett handelshus på 1970-talet då landet låg på samma ekonomiska nivå som Sydkorea, mätt i bnp per capita.

I dag är Sydkorea en ekonomisk succé. Men under åren som gått har Ghana inte skapat något Samsung eller Hyundai. Det har inte heller något annat afrikanskt land gjort.

Om Kina har blivit

hela världens fabrik, så har Afrika förblivit hela världens råvarukälla, för det är så omvärlden vill ha det. Här utvinns guld, diamanter, uran, olja och sällsynta mineraler för ständigt växande behov inom elektronikindustri och batteritillverkning. Men råvarorna förädlas någon annanstans i världen.

Europa sög i tiderna ut sina kolonier på deras skatter, amerikanska företag drog nytta av sin dominerande ställning och Sovjetunionen använde sig av sitt självpåhittade rykte som de fattiga folkens vän. På senare år har Kina utnyttjat sina enorma finansiella resurser till att ge lån för vägar och hamnar – lån som är så stora att de knappast kan återbetalas och därför skapar ett nytt beroende.

Varken européer, amerikaner, ryssar eller kineser har hjälpt afrikanerna att bli framgångsrika genom industrier som ger stora exportintäkter. De har inte heller hjälpt afrikanerna att höja förädlingsgraden inom livsmedelsexporten. Men alla vill de ha Afrikas råvaror och alla har de bidragit till en korruption som är svår att utrota.

När jag reser genom Ghana, Togo och Benin ställer jag gång på gång frågan till människor jag träffar: ”Vem litar ni främst på – européerna som ni köper mest varor av, ryssarna som ni handlar mest vapen hos eller kineserna som ni lånar så mycket pengar av?” Jag får inget entydigt svar. I stället stiger jag på flyget hem med känslan av att afrikaner inte litar riktigt på någon, inte ens på sina afrikanska grannar.

För EU, som förnyar sin Afrikapolitik under Finlands ordförandeskap i höst, finns här en uppenbar beställning. Nu behövs en politik som bygger på äkta partnerskap mellan jämlikar. Ty hittills har afrikanerna alltid förhandlat från ett underläge.