Auktoritära män får vara otydliga

En av Rysslands kändisar i forskningsvärlden heter Artur Tjilingarov. Han älskar att göra polarexpeditioner, plantera ryska flaggor på havsbottnen och bli intervjuad i medier. För många i Ryssland personifierar den skäggiga och mycket självmedvetna expeditionsledaren manligt upptäckarmod och klassisk sovjetisk vetenskapstradition.

Jag såg Tjilingarov i egen hög person när jag nyligen var på Arktiskt forum i Sankt Petersburg. Han satt i en paneldebatt och nickade medan utrikesminister Sergej Lavrov talade. När han fick frågor om klimatförändringen svarade han med att försöka få debattledaren ur balans genom obegripliga motfrågor.

Kort sagt betedde han sig ganska illa.

Tjilingarovs stil går hem i Ryssland, där det finns gott om rum för maktens män att ta ut svängarna. För mig är den lärorik. Den illustrerar på många sätt vad manliga strukturer handlar om – att det är tillåtet att inte visa respekt, att tydligt demonstrera att man står över alla andra, att inte lyssna.

En vanlig metod i sammanhanget är att prata så att ingen förstår. Ryssland är ett land där retorik och sköntalighet hålls högt. Eventuellt är det därför många av maktens män signalerar att de inte behöver bry sig om hur de låter. De bryter mot reglerna för att de kan.

I stället för att tala högt och tydligt muttrar och mumlar de, tydlig signalerande att de skulle ha bättre saker för sig än att sitta framför denna publik.

Ett stående inslag i ryska tv-nyheter är Putins möten med ministrar och guvernörer. Han tar emot dem i sitt arbetsrum och de för ett samtal vid hans bord. Ofta är det nästan omöjligt att höra vad Putin säger. Det är av allt att döma förbjudet att använda mikrofoner i dessa sammanhang och allt ljud spelas därför in på avstånd med kameran.

För att man ska kunna höra vad Putin säger har tv-kanalernas ljudtekniker i klippet vridit upp volymen till max. Det sprakar och susar och man får anstränga sig för att uppfatta något av Putins otydliga mummel.

En gång var jag på ett seminarium i Moskva där huvudtalaren var Putins sändebud Sergej Markov. Han höll ett tal på ungefär 45 minuter.

Publiken hörde inte ett ord av vad han sade, eftersom mikrofonen inte var påslagen. Ingen vågade påpeka det.

Maktens män i Ryssland älskar uttryck som ”… som Sergej Viktorovitj redan sade”. ”… som jag många gånger har sagt”.

Det är ett sätt att visa sin tillhörighet. Att få publiken invaggad i föreställningen att så här anser alla som vet något om saken.

Också många finländska politiker älskar uttrycken ”… som jag redan har sagt”, ”… som jag skrev år 1985”. Trots att denna omständighet inte intresserar någon annan än dem själva.

Kommunikation handlar i första hand om att se den andra. I ett auktoritärt system slipper beslutsfattarna det besväret.