”Min Volvo var vit och trenchcoat hade jag aldrig på mig”
Verklighetens Tapani Brotherus är obekväm med hjälterollen och besviken över att det finländska Utrikesministeriet inte gav honom erkänsla för räddningsinsatsen i Chile.
Tapani Brotherus är i dag 80 år och bor med sin hustru Lysa i Helsingfors. Han beskriver 1970-talets utrikespolitik som likgiltig.
– Synvinkeln var ganska trång. Det känns konstigt att jag inte fick någon erkänsla för mitt arbete i Chile då, säger Brotherus.
– Men kanske det är den unge Werthers besvikelse jag representerar.
I Sverige var läget det motsatta. Det svenska Utrikesdepartementet stödde och uppmuntrade sin ambassadör i Chile.
40 år efter händelserna i Chile uppmärksammade Utrikesministeriet äntligen det arbete Brotherus hade utfört. Dåvarande utrikesminister Alexander Stubb bjöd honom på kaffekalas och tackade för insatsen.
Den chilenska regeringen hedrade Tapani Brotherus vid en ceremoni i Helsingfors för några år sedan. Närvarande då var Chiles president Michelle Bachelet, hennes mamma och Salvador Allendes dotter Isabel Allende.
Tapani Brotherus var en ung diplomat på väg uppåt i karriären när han som chargé-d’affaires hamnade i militärjuntans Chile 1973. Vad minns han bäst av den här kaotiska tiden?
– Minnen av sådant jag har glömt bubblar ständigt upp och det är en oändlig samling förvirrande känslor, säger Brotherus.
– Att det vi jobbade med görs till en kompakt hjältehistoria är lite konstigt. Det kändes inte som att jag gjorde något märkligt.
Hur känns det att ha huvudrollen i något som marknadsförs som ett finländskt hjältedrama, alltså tvserien Invisible Heroes?
– Som något som är tidens melodi.
Volvon var vit
Tapani Brotherus har inte sett alla sex avsnitt av Invisible Heroes men säger att där finns detaljer som stör honom.
– Att jag skulle ha haft en äckligt brun Volvo är fel. Jag hade en vit Volvo herrgårdsvagn vilket var den finaste bil en diplomat kunde skaffa sig i Chile då. Med lejonflaggan vajande på bilen kunde man åka i den till både president Salvador Allende och militärjuntan.
– Och dessutom hade jag aldrig i livet sprungit omkring i en flaxande trenchcoat. Det här är bagateller men visar att de som gjort filmen har en vag uppfattning om diplomati.
Tillsammans med den östtyske ambassadören lyckades Tapani Brotherus, hans hustru Lysa och vicekonsul Ilkka Jaamala rädda 2 200 chilenare från Augusto Pinochets tyranniska styre. 2 000 av dem hamnade i DDR och drygt 200 i Finland.
– Utan Östtyskland hade vi aldrig uppnått den mängden, säger Brotherus som är noga med att betona DDR:s insats.
– För DDR var det helt revolutionerande att ta in folk. De var vana vid att invånarna ville fly därifrån.
Tapani Brotherus son Tomi Brotherus gjorde för sju år sedan filmen Hemligstämplad demokrati. I filmen intervjuar Tomi Brotherus sina föräldrar och far och son besöker tillsammans det forna hemmet i Santiago.
– Jag tycker att Tomis film är känsloladdad. Utan stora dramatiska vändningar lyckas den fånga åskådaren och kommer nära realiteterna i den tidens Chile, säger Tapani Brotherus.