Syskonen Roozeman på hugget i Hagalund
Framförandet lämnade inte mycket att önska när syskonen Roozeman tog sig an Beethovens knepigaste konsert.
KLASSISKT
Tapiola Sinfonietta
Dirigent: Valentin Urjupin. Solister: Trio Roozeman (Rebecca Roozeman, violin, Jonathan Roozeman, cello, Jan-Paul Roozeman, piano). Dutilleux, Adams, Beethoven. Tapiolasalen 12.4.
Sällan hör man den i allmänhet rätt återhållsamma Hagalundpubliken brista ut i så begeistrade ovationer och bravorop som i samband med fredagskonserten. Redan efter John Adams-stycket var bifallet starkare än vanligt – inte konstigt i sig, Adams musik tar sin publik på sängen var den än spelas – och efter konsertnumret var det raka rör.
Den huvudsakliga orsaken var förstås kvällens solister, Rebecca, Jonathan och Jan-Paul Roozeman, som gjorde Beethovens knepiga trippelkonsert på ett sätt som inte lämnade så värst mycket övrigt att önska och som förutom en självklar telepati syskonen emellan bjöd på en hel del instrumentalt välljud. Smärre inexaktheter förekom här och där, men jag har ännu inte hört ett liveframförande där det inte vore fallet.
Solostämmorna är – med undantag för pianopartiet, som Beethoven inte skrev för sig själv – långt ifrån lättbemästrade och speciellt cellostämman, skriven för den store Anton Kraft, är vansklig så det förslår. Jonathan gjorde den med rätt stor, romantisk ton och dito vibrato, medan Rebecca lockade ett fräscht slankt sound ur sin Stradivarius och JanPaul trakterade Steinwayen med en rejäl dos god smak.
Distinkt plastik
Konserten är knepig, och fascinerande, också i så måtto att den är ett av få exempel på den mogne Beethoven snäppet under sin normala nivå. Beethoven med vänster hand är dock bättre än de flesta med alla tänkbara händer även om slutet, där tonsättaren tappar intresset och kopplar på autopiloten, alltid känts som en besvikelse. Så även denna gång, trots att 34-årige ryssen Valentin Urjupin i övrigt satte bra fyr under Tapiolapannan.
Urjupin – som för övrigt vann Crusell-klarinettävlingen i Nystad för tio år sedan – gav ett överlag vederhäftigt podieintryck med sin distinkta plastik och intensiva musikaliska närvaro och Adams supersnärtiga men småfånigt betitlade, tolv år gamla Son of Chamber Symphony (varför inte bara kammarsymfoni nr 2?) gjordes med snudd på sanslös precision tillsammans med de pricksäkra Sinfoniettamusikerna.
Även inledningsnumret, Kenneth Heskeths kongeniala kammarorkesterarrangemang av Henri Dutilleux sagoaktigt delikata tidiga pianosvit Au gré des ondes (1946), var en ren njutning och Urjupin lockade en mängd subtila klangliga schatteringar ur musikerleden. Av allt att döma ett oproblematiskt samarbete och en fruktbar repetitionsperiod.