Vi ska minnas hjältarna – inte det bortdömda målet
Den här krönikan kommer inte att handla om det bortdömda målet i VM-finalen.
Den kommer inte att handla om de bittra tårarna på isen, i intervjuzonen och på läktaren.
Den kommer inte att handla om ett lag som först fick se sin stora dröm gå i uppfyllelse för att i nästa stund få den ryckt i från sig.
Den kommer inte att handla om känslor och om hur förluster och segrar får folk att uppleva emotionella berg- och dalbanor.
Den kommer inte att handla om de märkliga domsluten, om videodomarens utdragna överläggande och om den amerikanska segern efter straffar.
Och den kommer inte att handla om den känsla av uppgivenhet, orättvisa och overklighet som så många kände under söndagskvällen.
Nej, den här kolumnen ska i stället handla om 23 hjältar. 23 fantastiska lirare som förtjänade ett bättre avslut på ett hemma-VM än att tvingas ta emot silvermedaljerna efter att man redan en gång fått fira som världsmästare.
Eveliina Suonpää, Isa Rahunen, Rosa Lindstedt, Henni Hiirkoski, Nelli Laitinen, Ella Viitasuo, Venla Hovi, Linda Välimäki, Annina Rajahuhta, Elisa Holopainen, Riikka Sallinen, Minnamari Tuominen, Petra Nieminen, Emma Nuutinen, Sanni Hakala, Noora Tulus, Viivi Vainikka, Jenna Silvonen, Michelle Karvinen, Noora Räty, Tanja Niskanen, Susanna Tapani och Ronja Savolainen.
Där är namnen på samtliga spelare som stod för en av alla tiders största hockeyskrällar, som bjöd publiken i Esbo och framför skärmarna på oförglömliga upplevelser och alla tänkbara känslor under en magisk helg i april.
Det är namnen på spelarna i ett lag som visade vad det betyder att tro på sig själva, vad det betyder att sätta laget före jaget, vad det betyder att ge allt i varje situation och vad det i praktiken betyder att överträffa sig själva.
Och framför allt är det namnen på spelare som visade vad mental styrka är. Det fanns ingenting, absolut ingenting, som kunde rubba det här finländska VM-lagets psyke.
Efter 2–5 och 1–6 mot USA och Kanada i gruppspelet fanns det nog inte många fler än de 23 spelarna som trodde att ens en finalplats kunde vara möjlig. För att inte tala om ett VM-guld.
I semifinalen mot Kanada tänjde sig laget till vad vi trodde var sitt yttersta. Anförda av sina stjärnor stod man för en enorm bragd då man för första gången tog sig till final.
I finalen visade damlejonen att segern över Kanada inte var någon tillfällighet. Efter att ha blivit utspelade efter alla konstens regler i matchinledningen lyckades man på något märkligt sätt hålla matchen vid 0–0 i otroliga 35 minuter.
Då sedan baklängesmålet kom hade nog flera lag knäckts mentalt. Efter att ha gått en överlevnadskamp mot övermakten och hamnat i underläge gjorde damlejonen precis tvärtom. Målet avfärdades med en axelryckning och man satte i stället kvitteringen några minuter senare som om man aldrig gjort något annat än spelat VM-finaler.
Men det var ändå ingenting i jämförelse med den enorma mentala kapacitet man visade upp i förlängningen. Då Petra Nieminen sköt vad alla trodde var segermålet flög hjälmar, handskar, klubbor
Det är skäl för de 23 hjältarna att stå med huvudet högt och vara oerhört stolta över sina insatser i VM. De gjorde något ingen annan gjort förr då de tog sig till final som första ickeamerikanska lag. Och de var oerhört stora i förlustens och besvikelsens stund då de fick nöja sig med ett silver i stället för ett guld.
och annan utrustning i luften och spelarena kastade sig om och på varandra. VM-festen såg ut att få ett sagolikt slut då hemmalaget tog sitt första guld framför en publik som stödde sitt lag som ett damlag aldrig stöttats förr.
Att efter tio minuters väntan få beskedet att målet underkänns och matchen fortsätter hade lamslagit de flesta. Men inte hjältarna i damlejonen. De samlade ihop sin utrustning, drog den på sig, bet ihop och visade att man inte bara klarade av att nolla läget – spelarna såg ut att få extra energi. Efter det underkända målet hade damlejonen mer av spelet i förlängningen än man hade innan det förhastade guldfirandet.
Men efter alla prövningar, motgångar och den emotionella bergoch dalbanan slutade VM på bittrast möjliga sätt. Att förlora en VM-final är i sig jobbigt. Att förlora den efter straffar är oerhört tufft. Att förlora den efter straffar efter att man fått sitt eget segermål bortdömt efter en tiominuters videogranskning i förlängningen är något man inte ens önskar sin värsta fiende.
Det är lätt att förstå att känslan efter historiens första VM-silver var tom och att ord som besvikelse, förtvivlan och förundran beskriver situationen.
Men samtidigt är det skäl för de 23 hjältarna att stå med huvudet högt och vara oerhört stolta över sina insatser i VM. De gjorde något ingen annan gjort förr då de tog sig till final som första icke-amerikanska lag. Och de var oerhört stora i förlustens och besvikelsens stund då de fick nöja sig med ett silver i stället för ett guld.
Då vi blickar tillbaka på VM 2019 ska vi inte minnas det underkända målet i finalen eller den enorma besvikelsen efter förlusten. Vi ska minnas de 23 hjältarna som bjöd på fantastisk underhållning och skrev ett stycke hockeyhistoria.
Vi ska minnas Eveliina Suonpää, Isa Rahunen, Rosa Lindstedt, Henni Hiirkoski, Nelli Laitinen, Ella Viitasuo, Venla Hovi, Linda Välimäki, Annina Rajahuhta, Elisa Holopainen, Riikka Sallinen, Minnamari Tuominen, Petra Nieminen, Emma Nuutinen, Sanni Hakala, Noora Tulus, Viivi Vainikka, Jenna Silvonen, Michelle Karvinen, Noora Räty, Tanja Niskanen, Susanna Tapani och Ronja Savolainen.