Vi förstår inte ens att skämmas
Det är skamligt hur vi bemöter romerna i demokratins och jämlikhetens världsdel, och vi förstår inte ens att skämmas.
I Finland har vi en välfärdsstat. Jag älskar vilka möjligheter det ger och – jag medger – jag ler då jag läser riksdagsvalskandidaternas historier där just välfärdssamhället och de möjligheter det erbjuder står i centrum.
Finland är ett bra land för en stor del av invånarna, men ändå inte för alla. Det finns fortfarande alltför många som inte kan berätta den framgångshistoria som välfärdssamhället erbjudit dem. Och det förlorar vi alla på, för de här människornas förmågor och kunnande får aldrig komma till sin rätt. Bland dem finns matematiska genier, konstnärer, välgörare och vad som helst, precis som bland alla andra, men utan resurser för att förverkliga sig själva.
Då vi talar om fattigdom talar vi ofta på ett allmänt plan, om finländska familjers fattigdom eller barnfattigdom. Vi talar inte särskilt om redan marginaliserade gruppers fattigdom. Det vore viktigt att vi gjorde det.
I Europa finns 10–12 miljoner romer, varav uppskattningsvis sex miljoner i EU. De här siffrorna kunde vara exakta, med tanke på hurdana resurser vi har i Europa för folkbokföring och statistik. Det är de ändå inte, och det berättar något om vår inställning till Europas romer.
En stor del av de här miljonerna människor lever utan resurser och tillträde till utbildning och arbetsliv på samma villkor som andra européer. Romernas situation i Europa är inte ny, den har fötts som resultatet av en process som startade för flera århundraden sedan. Diskriminering av romer är så normaliserat i olika europeiska länder att också de länder som behandlar romerna allra sämst duger som EU-medlemmar. Om de människorättskränkningar som romerna utsätts för hade drabbat andra medborgare hade dörren till EU-medlemskap förblivit stängd.
Då Europas gränser öppnats har de som lever i extremt fattiga förhållanden och drömmer om ett bättre liv i första hand fått möjlighet att tigga på gatorna i andra europeiska länder. Samtidigt som andra européer har kunnat dra nytta av den fria rörligheten för att säkra ett bättre jobb och en bättre utkomst för sig själva och sina familjer.
Ett hypotetiskt exempel: medborgare från samma land som flyttar till ett annat EU-land för att jobba befinner sig i olika position i det nya landet. En får jobb i byggnadsbranschen och social trygghet som berättigar till att ansöka om familjeförmåner, medan en annan hamnar på gatan för att tigga och bara kan skicka de slantar hen får till familjen trots att arbetsdagen ofta är längre än för dem som utför ”riktigt” arbete. Skillnaden mellan dessa är ofta etnicitet – till vilken grupp man är född och vilka möjligheter som utifrån det står till buds. Rättvist är det ju inte.
Det är skamligt hur vi bemöter romerna i demokratins och jämlikhetens världsdel, och vi förstår inte ens att skämmas.