”Bara ryssar borde få söka asyl”
Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho öppnar gränserna endast för förföljda ryssar
Sannfinländarnas Jussi Halla-aho fick flest röster i Finland och är populär både i förorten och i Helsingfors innerstad. Han är själv överraskad, efter att länge ha kallats tråkig.
– Det är förbryllande hur en så pass dålig och tråkig ordförande kan få så många röster, säger Halla-aho i en intervju med HBL.
Han vill hålla regeringsdörren öppen och betonar likheterna med SDP. Sannfinländarna är inget högerparti utan ett mittenparti, enligt Halla-aho. Det han kräver är en radikal minskning av asylinvandringen. Halla-aho vill stoppa asylsökande från tredje länder från att ta sig till Finland via Sverige eller Ryssland.
De enda som kunde söka asyl i Finland enligt honom är ryssar som förföljs i Ryssland, till exempel Jehovas vittnen och homosexuella.
Gemensamt för alla partiers första signaler angående regeringsbildningen är att inget parti utesluter ett regeringsengagemang. Det är en bra utgångspunkt och ger fler möjligheter då sonderingen och utslagningen på allvar börjar.
Resultatet i riksdagsvalet borde vara riktgivande för hur nästa regering ska se ut och vad den ska stå för. Allmänt taget borde vinnarna ha företräde. Men regeringspartierna måste kunna enas kring ett program och det gör att den kommande regeringen också kan innehålla valförlorare, till och med den riktigt stora.
Centerns partistyrelse sammanträdde på tisdagen och vid mötet meddelade Juha Sipilä att han avgår som ordförande. Det sker i alla fall först i september då en extra partikongress ska välja en efterträdare.
Sipilä har hållit sig borta från rampljuset ända sedan valkvällen och inte heller i samband med sitt avgångsmeddelande lät han sig intervjuas. En bloggtext var allt. Han har av allt att döma tagit valförlusten hårt, som ett personligt misslyckande.
Genom sitt meddelande om att han lämnar partiet minskar svårigheterna för Centern att fortsätta som regeringsparti, men en omedelbar avgång hade antagligen varit ännu bättre – om partiet verkligen vill bära regeringsansvar.
Centern inledde pressmeddelandet efter partistyrelsemötet med att konstatera att folket i valet visade C i riktning mot opposition. Men texten innehöll flera avsnitt om på vilka villkor partiet trots allt kunde tänka sig att sitta med i nästa regering. De stämmer i många fall väl överens med SDP:s linje, vilket lämnar dörren öppen för en rödmylleregering.
C visar redan nu att man är berett att lämna den relativt kraftiga högerlinje som partiet i regeringen under Sipilä och i sällskap med Samlingspartiet har fört och som slutligen tärde hårt på C:s väljarstöd.
Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo kom med några tydliga signaler då han redogjorde för läget efter sitt partistyrelsemöte. Som väntat betonar Saml starkt ansvarsfull ekonomi. Inte minst i skattepolitiken blir det en stor utmaning att sammanjämka Saml och SDP till en acceptabel kompromiss.
Kanske Sitras modell för en stor skattereform som presenterades på onsdagen kan fungera som en sådan? Den kallas för en reform för hållbar utveckling och sänker skatten för både arbete och företagsverksamhet samtidigt som beskattning av utsläpp och naturresurser skärps för både hushåll och företag. Reformen skulle enligt Sitras beräkningar också stödja sysselsättningen och ekonomin, i strid mot klimatskeptikers skrämselpropaganda.
Ingen säger blankt nej till att sitta i samma regering som Sannfinländarna, men de krav som i princip alla andra partier ställer på eftergifter i Sannf:s varumärke, invandringsfientlighet, kommer vi nog inte att se. Partiets klimatskeptiska linje ligger också för långt från de andras. Värdegrunden hos Sannf skiljer sig så markant från andras och då den samtidigt är utgångspunkt för allt annat kan inte partiet i nuvarande form och med nuvarande ordförande bli ett regeringsparti.
Socialdemokraterna blev största parti, om än ytterst knappt, och det innebär att partiordförande Antti Rinne om en vecka officiellt utses till regeringssonderare. Det gäller att hålla i minne att SDP bara är snäppet större än två andra partier och inte heller mycket större än de som kom in på plats fyra och fem. Det innebär att sossarna inte i någon stor utsträckning kan diktera regeringsbildningen som man vill.
Mycket tyder på att det kan bli en relativt brokig regering med röda, gröna och borgerliga inslag av olika grad, vilket i sin tur gör den otydligare och mindre ideologisk. Regeringsprogrammet ska innehålla något för varje koalitionspartner.
SDP anstränger sig hårt för att få statsministerposten, det är 20 år sedan en sosse senast blev regeringsbildare. Det innebär att det måste finnas beredskap till en hel del eftergifter och kompromissvilja.