En brand i Frankrikes hjärta
En förlamande mardröm mötte mig när jag knäppte på tv:n på måndagskvällen. Lågorna stod höga över taket på Notre-Dame de Paris, den nästan 900-åriga gotiska katedralen. Den smäckra 93 meter höga tornspiran, tillbyggd på 1800-talet, glödde farligt och svajade.
Jag hamnade mitt i en direktsändning och några ögonblick senare hände det mest förfärliga. Tornspiran kantrade, landade i ett hav av eld och bröt sönder taket. Helt overkligt och fasansfullt, World Trade Center upprepat. Den enda trösten var att inga människoliv spilldes.
Det väldiga bålet fortsatte att brinna i femton timmar medan hundratals brandmän kämpade för att rädda en av världens ädlaste juveler. I skrivande stund finns det fortfarande en risk för att väggar eller valv rasar samman. Tisdagskvällens bilder av följderna var lika skräckinjagande, en kolsvart korridor utan tak i stället för det strålande centralskeppet. Allting täckt av sot, bara det gyllene korset fortsatte att lysa.
Parisare och turister i alla åldrar strömmade till Citéön ännu sent på natten mot tisdagen för att med egna ögon konstatera katastrofen. Gamla och unga trängde sig så nära Notre-Dame som polisens barriärer tillät, många grät öppet, andra sjöng Marseljäsen och troende katoliker bad för brandmännen och för katedralen.
Det obeskrivliga hände dessutom som en inledning på stilla veckan. En del tar branden som ett järtecken, en varningssignal. Några av de heligaste klenoderna i kyrkan kunde räddas ur eldhavet, den relik som betraktas som Kristi törnekrona och som 1239 fördes hit av Ludvig den helige, samt konungens mantel. Katedralen är ett centrum och en symbol för alla fransmän, inte bara katolikerna. Den kan representera hela den franska historien nästan sedan galloromansk tid. På samma plats fanns då ett Jupitertempel, och från och med 300-talet fyra kyrkor innan katedralen byggdes.
I denna katedral tog kung Filip den sköne 1302 emot den första franska folkrepresentationen, ständerna. Under hundraårskriget (1400-talet) kröntes tioårige Henrik VI till (kortvarig) kung av England och Frankrike. Karl VII av Frankrike, kungen som fått stöd av Jeanne d’Arc, sammankallade en kyrkodomstol i Notre-Dame för att rehabilitera henne, hon hade ju bränts på bål i Rouen.
Men katedralen var till för hela folket. Under medeltiden kunde fattiga och utslagna få skydd och tak över huvudet i den.
Här gifte sig Maria Stuart med den franske kronprinsen, här gifte sig också Henrik av Navarra, senare Henri IV, Henri le Grand, hugenottledaren, med ärkekatolska Marguerite de Valois, ”la Reine Margot” kallad, 1572. Sex dagar senare utbröt Bartholomeinattens blodbad.
Här lät Napoleon Bonaparte sig krönas till kejsare 1804, här spelades Te Deum och sjöngs Marseljäsen i augusti l944 när Paris befriades från den tyska ockupationen. Minnesmässorna för presidenterna de Gaulle, Pompidou och Mitterrand har alla hållits här. Vid landssorg som vid terrorattackerna 2015 har man fortsatt att samlas just i NotreDame-katedralen. När Notre-Dame brinner är det som om man skar av mig mina rötter, säger en fransman. Det är vår historia som går upp i rök.
Notre-Dame har för fransmännen stått för det bestående, det uråldriga kulturarv som mer än något annat representerar det eviga Frankrike, landet som överlevt revolutioner, kejsare, ockupationer och förnedring, men rest sig på nytt. Sedan grundstenen lades år 1163 har ingen brand eller annan förstörelse varit lika ödesdiger som denna.
Men fransmännen kommer att bygga upp Notre-Dame igen, hur övermäktigt det än verkar, lovade president Macron under brandnatten. På tisdagskvällen höll han ett direktsänt tv-tal.
Nu har fransmännen sårats i hjärtat, sa han, men vi är ett folk med en tusenårig historia. Vi kommer att bygga upp katedralen på nytt som vi har byggt upp landet efter alla andra olyckor. Nu krävs det enighet, sade presidenten.
Han syftar naturligtvis också på Gula västarna och den ”Stora nationaldebatten” som nu är slut.
Sina egna svar på önskemålen i nationaldebatten har han skjutit upp: ”Jag kommer snart att lägga fram förslag, men just nu är det inte dags”, sade han. I stället talar han om hur fransmännen måste möta katastrofen tillsammans, samlas kring ett gemensamt projekt, om att smärtan måste omvandlas till nytt hopp.
”Notre-Dame har för fransmännen stått för det bestående, det uråldriga kulturarv som mer än något annat representerar det eviga Frankrike, landet som överlevt revolutioner, kejsare, ockupationer och förnedring, men rest sig på nytt.”