Lyckat när Strindberg spelas i omlott
En ganska tröstlös historia á la Strindberg om mänskligt tvång, men man kan finna tröst i de unga vuxnas intresse och förmåga, skriver Barbro Enckell-Grimm om ett välsittande Strindbergcollage på Tryckeriteatern i Karis.
TEATER
Midsommarkval – ett Strindbergkollage av Moderskärlek och Fröken Julie
Regi: Tom Lindblom. Scenografi: Mathilda Hauta, Olga Juslin, Jenny Lindholm, Elvira Rak, Alexandra Wahlroos, Teaterlinjen. Teknik och ljus: Robban Sederholm, Malin Åhman. Musik: Sara Selenius, Daniela Fogelholm. På scen: Emilia Nyman, Lauri Tarvainen, Emma Nordblad, Charlotta Ahonen, Emilia Nikkanen, Hermina Fjòla Ingòlfsdottir. Tryckeriteatern, Västra Nylands Folkhögskola i Karis 16.4.
Kombinationen av August Strindbergs två skådespel Moderskärlek och Fröken Julie på Västra Nylands Folkhögskolas teaterlinje gör sig bra: De två pjäserna är tillräckligt olika, samtidigt som de har flera gemensamma tematiska trådar, framför allt maktspel i relationer.
I Moderskärlek är det relationen mellan en härsklysten mamma som inte kan avhålla sig från att tala illa om sin dotters far som står i fokus, i Fröken Julie är det Julies relation till Jean som är i blickfånget. Julie står socialt över Jean, men han har i egenskap av man tummen på henne.
Pjäserna spelas i omlott. Tryckeriteaterns scen är stor och har ett fint djup. De två uppsättningarna ryms bredvid varandra och replikföringen kan ske turvis, utan att den ena gör intrång på den andra. Tom Lindbloms regi har bra balans och fin rytm.
Svår Jeanroll
De unga skådespelarna gestaltar rollpersoner som är i ungefär den ålder de själva befinner sig i. Charlotta Aironen är den enda som gestaltar en äldre generation, i egenskap av Mamman. Hon klarar det galant och hittar ett kroppsspråk som den dominerande, förorättade och ensamma mamman.
■
Tryckeriteaterns scen är stor och har ett fint djup. De två uppsättningarna ryms bredvid varandra och replikföringen kan ske turvis, utan att den ena gör intrång på den andra.
Emilia Nymans Julie hittar ett lagom kraftigt utspel när hon söker sin plats i relationen till Jean, medan Emma Nordblad som Kristin (i Fröken Julie) och Emilia Nikkanens Hélène (i Moderskärlek) har mindre dominerande roller som de gör smidigt och känsligt. Hermina Fjòla Ingòlfsdottir är dotterns väninna och halvsyster och hennes manövrar för att försöka locka Hélène ur sin mammas grepp lyckas väl.
Lauri Tarvainen har det största jobbet, han är på scen nästan hela tiden, och han har flest repliker av alla skådespelarna. Jeanrollen är på sätt och vis också den som är mest förlegad av alla, så man kan bara ge Tarvainen erkänsla för att han ror i land det hela med den äran.
Strindbergkollaget spelar på många strängar, obalansen mellan generationer och kön, viljan och oförmågan att slå sig fri, den bittra insikten att vi är hänvisade till varandra utan att kunna visa respekt eller finna oss till rätta med det konventionen förutsätter. En ganska tröstlös historia à la Strindberg om mänskligt tvång, men man kan finna tröst i de unga vuxnas intresse och förmåga, deras spelglädje i teaterleken.