Katastrofturister besöker Tjernobyl
April 1986. I den varma vårsolen håller det nya nöjesfältet på att bli klart. Attraktionerna har provkörts och de sista finjusteringarna görs inför invigningen den första maj. Barnen i Pripyat är förväntansfulla. Men om två dagar kommer hela staden att va
Staden Pripyat byggdes 1970 för dem som jobbade vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Sexton år senare, den 26 april 1986, exploderade reaktor fyra i kraftverket, och hela trakten blev obeboelig för 20 000 år framåt.
Numera är den trasiga reaktorn inkapslad i en provisorisk sarkofag som beräknas hålla i 100 år, och man kan sedan en tid besöka området som vanlig turist. En rundtur ger en unik och makaber inblick i vad som händer när en hel stad överges utan betänketid. I dagiset ligger leksakerna kvar. Nöjesfältet hann inte ens invigas innan alla flydde.
Ute i landet blir folk sjuka av radioaktiva föremål som plundrats från trakten och sålts vidare.
Staden Pripyat invigdes 1970 i närheten av byggnadsplatsen till ett nytt kärnkraftverk. Den skulle bli boplats åt dem som jobbade på kärnkraftverket och deras familjer. Detta kärnkraftverk, som skulle komma att bli Sovjetunionens modernaste kärnkraftverk, låg 15 km från staden Tjernobyl, belägen i nuvarande Ukraina.
I mitten av 1980-talet var Pripyat en stad med omkring 50 000 invånare. Det var en stor förmån för folket i Sovjetunionen att få bo i en så modern och välplanerad stad, och därför var det många som ville jobba på Sovjetunionens mest prestigefyllda kraftverk.
Vid den här tiden hade Tjernobyl fyra reaktorer i bruk och ytterligare två under konstruktion. På kvällen den 25 april 1986 inleddes ett säkerhetstest på reaktor fyra, den nyaste i bruk. Den högste befälhavarens missberäkningar fick katastrofala följder. Strax efter midnatt den 26 april exploderade reaktor fyra och radioaktivt stoff spreds ut över stora delar av Europa.
Invånarna från Pripyat, Tjernobyl och många andra mindre byar evakuerades med löfte om att få återvända inom några dagar. Ingen skulle någonsin återvända.
Sarkofagen
Strax efter katastrofen 1986 byggde Sovjetunionen ett provisoriskt skydd över reaktor 4 för att isolera den våldsamma radioaktiva strålningen. Genom årens lopp har den så kallade ”sarkofagen” rostat sönder. Nu har ett nytt skyddande hölje byggts över den. Byggnaden som ser ut som en gigantisk tunna, mer än 100 meter hög och 200 meter bred. På grund av den höga radioaktiva strålningen kunde den inte byggas på plats, jobbet måste göras en bit ifrån. Detta var det största byggnadsverk som någonsin blivit flyttat på land. Det nya höljet byggdes av ett franskt företag med finansiering från ett stort antal länder och beräknas hålla i 100 år.
Inuti den nya ”sarkofagen” finns stora traverser och lyftkranar monterade i taket, samt olika robotar och maskiner som kan kontrolleras från ett kontrollrum utanför. Planen är nu att med hjälp av dessa avancerade robotar demontera den gamla sarkofagen och hela reaktor fyra för att sedan begrava allt radioaktivt avfall i betongbunkrar långt nere under jord.
Guidade rundturer
I dag, mer än trettio år efter katastrofen, kan man besöka Tjernobyl och Pripyat. I Ukrainas huvudstad Kiev kan man köpa en guidad rundtur till området, som ligger cirka två timmars körning norrut från Kiev. På egen hand kan man inte besöka det inhägnade området. Turen måste bokas flera dagar på förhand eftersom speciella tillstånd måste sökas för varje enskild besökare. På väg dit passerar man två vaktposter där tillstånden noggrant kontrolleras.
I vår grupp ingår tio turister från olika delar av världen, en chaufför och en guide. Vårt första stopp är i en liten by som naturen tagit i sin besittning. Vi tar oss fram genom tät växtlighet och guiden förklarar:
– Detta var huvudgatan i byn, här färdades bilar.
”Här?” tänker jag förundrat. Det är svårt att förstå att denna igenväxta plats någonsin varit en gata.
– Nu ska vi besöka ett daghem, har ni era kameror redo?
Huset som varit dagis är omslingrat av träd och buskar. När vi kliver in över tröskeln är det som att stiga rakt in i en gammal skräckfilm. De långa, tysta korridorerna har öppna dörrar, och man behöver inte mycket fantasi för att dörrarna ska börja slå. I rummen står barnsängar i långa rader längs väggar med flagnande färg. Leksaker, sagoböcker och dockor ligger utspridda över golven. Stället ger mig gåshud, det pirrar i magen och jag känner att det här kommer att bli en intressant tur.
Utanför daghemmet mäter vi den radioaktiva strålningen med geigermätare och påträffar flera så kallade ”hotspots” där strålningen är mycket hög.
Vårt andra stopp är staden Tjernobyl. Trots det korta avståndet till olycksplatsen har nu ett litet antal människor bosatt sig här. Men trots att Tjernobyl är bebott känns den stora staden ändå som en spökstad. Här är huvudgatorna i stort sett fria från träd och växtlighet.
Nästa besök efter staden Tjernobyl är katastrofens epicentrum, självaste kärnkraftverket och reaktor fyra.
Den nybyggda ”sarkofagen” ser surrealistisk ut där den står glänsande mitt bland de andra övergivna reaktorerna. På andra sidan kanalen med kylvatten står de påbörjade reaktorerna 5 och 6, omgivna av rostiga lyftkranar som aldrig någonsin kommer att utföra något jobb. Allt är övergivet och dött.
Tankarna går runt i mitt huvud. Vilket kärnkraftverk står näst på tur?
Vår sista anhalt är staden Pripyat, i dag nästan helt igenvuxen. På 32 år hinner växtligheten ta över en hel stad om ingen bor där. Endast de vägar som används av turistgrupperna är något så när fria från växtlighet.
Mitt första intryck är att Pripyat måste ha varit en väldigt modern och fin stad före katastrofen. Förutom nöjesfältet som aldrig hann invigas fanns här stora kulturhus, skolor, idrottsarena, teater, simhall och breda esplanader.
Vår guide tar oss på en promenad genom en skog av något slag. Marken är helt jämn och bruna löv virvlar runt våra fötter. – Vet ni var vi är nu, frågar guiden. – I en park, svarar en i gruppen. Plötsligt uppenbarar sig en enorm läktare framför oss. Vi befinner oss på idrottsarenan.
Nere på marknivå är det svårt att få någon klar överblick av Pripyat på grund av all växtlighet, men från taket på ett niovåningshus har vi bra utsikt över den övergivna staden. Genom trädkronornas gula höstlöv sticker tomma höghus upp lite varstans och sträcker sig mot skyn.
När invånarna evakuerades övergavs allt från möblerna i hemmen till maten i affärerna. Under årens lopp har plundrare tagit sig in i området och länsat lägenheter och affärer på allt av värde.
Vår guide berättar om en familj som bodde över tusen kilometer från Tjernobyl. För bara ett par år sedan blev alla i familjen mycket sjuka. Läkarna kunde inte hitta någon orsak till att hela familjen plötsligt insjuknade. Så småningom kom det fram att deras lägenhet hade mycket hög radioaktivitet och att radioaktiviteten kom från en trädörr. Den hade de köpt begagnad via en annons i tidningen. Det visade sig att dörren härstammade från en lägenhet i Pripyat. Någon hade alltså stulit dörren därifrån och sålt den vidare.
När vi trängt oss en liten bit genom snåren kommer vi fram till simhallen. Vi går in i mörkret och passerar en hall där Pripyatborna sist spelade basket 1986. Korgarna hänger fortfarande kvar på väggarna i väntan på bollar, men vissa golvbrädor har ruttnat sönder. Vi stiger in i själva simhallen där ljuset strömmar in genom de enorma fönstren. Den fyra meter djupa bassängen är tömd. Två trampoliner tornar upp sig under taket . På väggen hänger en stor klocka.
– Varje gång jag kommer hit visar den där klockan olika tider. Vem det är som går och ställer om den skulle jag gärna vilja ha svar på, berättade vår guide.
– Det är säkert spöken som ställer om klockan, säger en kvinna från Australien helt allvarligt. Många tycks hålla med.
Pariserhjulets korgar står stilla och lyser gult mot den klarblåa himlen. Detta hjul som aldrig fick chans att börja snurra. Nöjesfältet, drömmarna, förhoppningarna, allt lämnades åt sitt öde. Det var här man skulle höra skrattande barn. Nu hörs bara tystnad. Ingen fågelsång hörs, inga ljud alls. Även vinden håller andan. Det enda man kan höra är viskningarna av dem som en gång bodde här.