Om det nordiska samarbetet dör ut har vi bara oss själva att skylla

NORDEN Det nordiska samarbetet har nått pensionsåldern. Under kalla kriget blomstrade nordismen – passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden är goda exempel. Norden var för Finland under kalla kriget en port mot väst, en ljusglimt då skuggan från öst var som mörkast. Pohjola-Norden hade fler medlemmar än någonsin och var en aktör i samhällspolitiska debatten. I dag närmar sig medelåldern på Pohjola-Nordens medlemmar föreningens egen ålder (95 år).

Nordiska rådet är de nordiska parlamentens samarbetsorganisation. Finland har 18 platser och Åland 2. Tyvärr har rådet blivit en kaffeklubb där nyvalda parlamentariker placeras mot sin vilja, eller avdankade trotjänare med sin vilja. Tjänstemännen drömmer om en gången tid. Det är allt svårare att få journalister att bevaka Nordiska rådets sessioner. Vänortssamarbeten avslutas. Ett av de viktigaste samarbetsområdena, säkerhet och försvar, sker utanför ramarna för Nordiska ministerrådet. Jag hoppas verkligen att det bland de nyvalda riksdagsledamöterna i Finlands riksdag finns sådana som hyser ett genuint intresse för Nordiska rådet.

Inom det nordiska samarbetet har det länge efterlysts politisk vilja. Det ryktas om en nordisk renässans. Att fler och fler är intresserade av nordisk film och nordisk cuisine är trevlig i sig, men har inte haft någon märkbar inverkan på den politiska efterfrågan för det officiella nordiska samarbetet.

Politisk vilja uppstår då politiker upplever att samarbetet är nyttigt. Nyttan i sin tur finns inom en diffus sfär som betecknas som politisk relevans. Trots upprepade hänvisningar till ”nordisk nytta” saknar det officiella nordiska samarbetet ofta politisk relevans. Då samarbetet är så tjänstemannadrivet att parlamentarikerna inte behöver läsa sina möteshandlingar mister de sitt intresse. Då reduceras samarbetet till festmiddagar och en kulturell gemenskap.

Därmed måste vi nordister se oss själva i spegeln och fundera: var finner vi den politiska relevansen?

Vi har en enastående möjlighet som lurar bakom hörnet: Europaparlamentsvalet. Förhållandet mellan EU och Norden är krassligt för tillfället, icke-existerande som värst. När Finland och Sverige blev medlemmar i EU lovade den danska utrikesministern Niels Helveg Petersen dyrt och heligt att det aldrig skulle finnas ett nordiskt block i unionen. Att många uppfattade den europeiska integrationen som ett alternativ till det nordiska samarbetet har inte hjälpt detta förhållande. Men nu är tiden inne: EU är en ypperlig chans för att åter ge det nordiska samarbetet politisk relevans.

EU är aktuellt och politiskt relevant. Samtliga nordiska länder gör sin röst hörd i EU på varsitt håll enligt bästa förmåga.

I det nordiska samarbetet ska vi också våga vara oeniga och debattera.

EU står inför en rad olika utmaningar, från brexit till invandringskrisen. EU:s värderingar ifrågasätts från insidan medan den regelbaserade världsordningen utmanas från utsidan. Till och med i Norge härstammar 70 procent av lagstiftningen från Bryssels dunkla mötesrum. Goda förutsättningar finns alltså.

På partipolitisk nivå är samarbete mellan nordiska systerpartier naturligt, även i EU. I de konservativa partiernas samarbetsorganisation EPP kan ett nordiskt block identifieras. Att det ungerska partiet Fidesz medlemskap är fruset i EU:s EPP-grupp är en följd av Samlingspartiets och svenska Moderaternas initiativ. Den politiska relevansen leder till politisk vilja.

Inom det nordiska samarbetet måste man agera inom ramarna för politisk relevans. Att något är politiskt betyder i grund och botten också motstridigheter. I det nordiska samarbetet ska vi också våga vara oeniga och debattera. Om nordiska möten går ut på artigheter och intetsägande fraser är det en väckarklocka: den politiska dimensionen saknas.

Låt oss därmed lyfta den nordiska fanan högt, speciellt i EU-frågor. Vi har mera gemensamt än vad som skiljer oss åt. Tillsammans är vi starkare. Men ifall det nordiska samarbetet dör ut med de sista nordisterna och nästa generation ser på det som en relik från det gångna århundradet har vi ingen annan att skylla än oss själva.