Vad är tradition?

När jag växte upp på 80-talet sträckte sig påsken som en formlös räcka av något som liknade söndagar, ofta över ett landskap av smutsiga snörester, gråbruna vägrenar med tussilago, och snöblandat regn. Det fanns i allmänhet inget att göra. Påsken var inte ett andrum i vardagen, utan snarare ett hål. Utan kristendom och utan nämnvärd släkt hade min familj inga traditioner att passa. Det fanns ingen mening med att man skulle vara ledig just då.

Människor har förstås en otrolig förmåga att fylla gamla helger med nya innebörder. Påsken blir viktig om man inrättar en traditionell familjemiddag, eller en middag med samma grupp av vänner från år till år. Att gå och höra Matteuspassionen har åtminstone för många helsingforsare blivit en ritual på gränsen mellan det sekulära och det kristna.

Men att träffa människor och gå på konserter skiljer inte nödvändigtvis helger från vanliga lördagar. Det finns en ytterligare dimension som är självklar i mångas liv, men frånvarande åtminstone i min barndoms sekulariserade påsklov. Det är erfarenheten av helgd, av något större, av återkomst. Det finns ett erfarenhetsdjup som på något sätt hänger ihop med upprepning, årets gång: att tiden förlider men något förblir detsamma.

Vuxna människor som gråter när de hör barn sjunga Den blomstertid, känner av det här. ”Herrens ord” i psalmen är i det här ljuset fullt begripligt för många som inte har en religiös tro.

Det handlar inte nödvändigtvis om en längtan efter gud. Många av de situationer

där vi upplever helgd har inget att göra med religion. Flagghissning, midsommarstång, majbrasa, och nyårsfyrverkeri kan vara stunder av helgd. Det känslospektrum som de flesta nationalstater har skapat kring nationella symboler och nationellt viktiga sånger bygger på samma grundläggande mänskliga hunger efter form, upprepning, och upplevelser av bestående mening.

Även nationalistisk retorik och tal om traditionella värderingar knyter an till människors längtan efter helgd. De lovar något djupt och bestående i en värld som förändras: en traditionell finskhet, traditionella familjer, igenkännbarhet, återkomst, ett hem.

Det här är reflektioner som aktualiserades när jag före och efter valet studerade den politiska kompass som Yle skapat för att åskådliggöra kandidaters och partiers ideologiska ståndpunkter (https://svenska.yle.fi/artikel/2019/04/04/centern-mer-vanster-an-sdpse-var-partierna-finns-pa-den-politiska-kompassen).

Det handlar om ett fyrfält med en vågrät axel som anger vänster–höger-skalan och en lodrät axel som anger kandidaters placering på den så kallade GAL-TAN-skalan. TAN betyder här traditionell, auktoritär, nationalistisk och GAL betyder grön, alternativ och libertär. Den senare skalan har vunnit popularitet som ett redskap för att tala om allt mer angelägna och politiskt delande frågor som inte passar in på höger-vänster skalan. Den har också kritiserats bland annat för att den egentligen inte erbjuder någon skala att placera in människor på: man är inte nödvändigtvis libertär för att man är grön, osv.

Kompassen ska alltså ses som ett ungefärligt redskap; som tankeunderlag och diskussionsunderlag kan den fungera utmärkt.

Det finns likväl en del att fundera vidare på när det gäller GAL-TAN -skalans användbarhet, särskilt med tanke på begreppet tradition. Var en politiker placeras i Yles politiska kompass påverkas främst av hur han eller hon har svarat på frågor om miljö och migration. Det här verkar helt rimligt då just de här två är de viktigaste samtida frågorna som inte passar in på vänster-högeraxeln. Här får vi lära oss att Sannfinländarna är mest TAN åtföljda av Blåa och Kristdemokraterna, vilket också först kan låta rimligt.

Men i vilken bemärkelse är Sannfinländarna under Jussi Halla-aho det mest traditionella partiet i finländsk kontext? Vi kan ta några exempel. Det finns en lång europeisk tradition av att utmåla islam som något ont och som motsatsen till ”vår” civilisation, men det är först på senare år som islam över huvud taget har blivit ett tema i finländsk politik. Det är väldigt svårt att se hur Halla-ahos skrivelser i den här frågan skulle representera traditionella finska värderingar. Partiets strävan att avskaffa humanitär invandring står också i bjärt kontrast mot en väl etablerad finländsk tradition att (sträva efter att) respektera internationella avtal och mänskliga rättigheter.

Klimatuppvärmningen är ett relativt nytt och på många sätt unikt fenomen i mänsklighetens historia. Det har inte funnits på den politiska agendan länge nog för att det skulle finnas ”traditionella” svar på hur den ska hanteras. Sannfinländarnas miljöpolitiska och energipolitiska program innehåller en formulering om klimatförändringen som ett stort hot mot mänsklighetens framtid, men fokuserar på att förklara varför Finland och finländare inte ska behöva delta i en förestående klimatomställning: för att vi är få i ett globalt perspektiv, för att vi lever i ett kallt klimat med långa avstånd och för att den finländska exportindustrin är energikrävande, bland annat.

Vilket är det traditionella elementet här? Det finns inget traditionellt med de nutida utsläppsmängderna, biltrafiken, eller konsumtionen. Det finns inga traditionella svar på den nutida kunskapen om människans inverkan på jorden. Är det god finländsk tradition att undfly ansvar? Det finns i varje fall inget traditionellt med att införa ”invandringskritiska” kängor i ett miljöpolitiskt program. Det här är helt ny politik.

De flesta människor har en längtan efter traditioner, kontinuitet, helgd. Det är en längtan som kan bemötas och förvaltas på många olika sätt. Jag säger inte att högerliberalerna och vänstern borde börja prata mer om finländska traditioner för att tävla om nationalistiska eller konservativa röster. Men det kan vara bra om man inte bjuder dagens extremhöger på epitetet ”traditionell”: de är inte mer traditionella än någon annan.

”Det finns inga traditionella svar på den nutida kunskapen om människans inverkan på jorden. Är det god finländsk tradition att undfly ansvar?”

ENORA HÄMÄLÄINEN

är forskare i filosofi.