En pappa en kniv, ett barn
I februari 2019 ringde psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell mig för att fråga om jag ville titta på en ny text han skrivit. Den hette ”Det dolda motivet” och handlade om hans egen subjektiva upplevelse av ett våldsdåd han blev vittne till som barn.
Mikael Enckell debuterade 1962 med en essäsamling om film – Antonioni, Eisenstein, tysk mellankrigsfilm – och Proust. Den hade titeln Det dolda motivet, som han här återanvänder för att skriva om den händelse som verkat i honom i nästan åtta decennier, och som han nu ser som central för hela sitt författarskap.
Den 13 februari 1941 tilldrog sig följande på Petersgatan 2 i Helsingfors:
Poeten Rabbe Enckell och hans hustru Heidi hade separerat. Heidi bodde på Petersgatan med sin och Rabbes åttaåriga son Mikael Enckell (Miki) och Oscar Parland som hon snart skulle gifta sig med. Rabbe gick dit för att träffa sin son.
I andra delen av sin biografi över fadern, – dess ljus lyse! (1991), berättar Mikael Enckell om det som skedde genom att citera en vän till de inblandade, som inte själv var på plats, en flerfaldigt indirekt beskrivning av förloppet: ”... Rabbe hade mer eller mindre kommenderat [Oscar] att gå sin väg för att få vara ensam med Miki, Oscar hade vägrat, Rabbe hade försökt skuffa ut honom, Oscar hade satt sig till motvärn (hållit honom i handlederna?); Rabbe hade blivit vild och dragit sin ’militärkniv’ och knivat honom, Oscar hade sprungit till Kirurgen blödande – det hade varit mycket blod i trappan (...)”.
Om vad han själv, den lille pojken, upplevde den där kvällen eller den närmast följande tiden berättar Mikael Enckell inte i – dess ljus lyse!
Efter debuten har Mikael Enckell gett ut sjutton böcker; den tredelade fadersbiografin och fjorton essäsamlingar. Den senaste, Öppna meningar, utmynnar i en utsaga som för en psykoanalytiskt orienterad läsare bara kan te sig som en självmotsägelse:
”I all synnerhet som jag inte skulle kunna tillfoga något av betydelse.”
I själva verket var det förstås precis tvärtom, det viktigaste var ännu oberättat – barnets direkta vittnesbörd om händelsen som, trots att ingen dog eller ställdes inför rätta, drastiskt kom att påverka hans relation till fadern, hans egen världsbild och fundamenten för hans tanke.
78 år efter den traumatiska händelsen gör Mikael Enckell ett försök att klä sambandet – mellan en liten pojkes skräck och övergivenhet och en vuxen mans djupnande intresse för den judiska traditionens, psykoanalysens och diktens dialektiska och öppna tolkningstradition – i ord.
”Det är dit jag har varit på väg hela tiden. Knivhuggningen är bokstavligen det dolda motivet i mitt författarskap” konstaterade Mikael Enckell, 86 år, när vi diskuterade texten, som här med hans tillåtelse publiceras i något förkortad form.