Snävt fokus i De ungautställningen
Konceptet bakom den 1939 initierade grupputställningen De unga är enkelt: en skara unga konstnärer presenteras för världen likt blommor som nyss slagit ut eller fjärilar som krupit ut ur sin kokong. De medverkande väljs av en jury utifrån en öppen ansökan för alla finländska konstnärer under 35, och i teorin är alltså De unga en brokig utställning. I praktiken är situationen 2019 dock den att juryn till hälften bestått av människor knutna till Bildkonstakademin och att urvalet konstnärer som studerar eller studerat vid Bildkonstakademin överskrider hälften. Många av dem som medverkar är utexaminerade eller långt framskridna i sina studier, och antalet konstnärer som inte studerat vid Bildkonstakademin, Åbo konstakademi eller Aalto-universitetet är under tjugo procent.
Vad om det, kan man kanske undra. De unga är alldeles uppenbart inte ute efter att vara en utställning som presenterar perifera unga konstnärer, utan dess kuratering sker inom institutionella ramar. Det har den all rätt att göra. Men varför då sticka under stolen med det och formulera den öppna ansökan som om den riktar sig till alla? Ännu mer uppenbar blir den finländska fokusen på CV och utbildning när man granskar den nyligen publicerade listan på unga konstnärer som tilldelats utställningstider i Helsingfors konstmuseum Hams galleri 2020. Den består till hundra procent av konstnärer knutna till Bildkonstakademin, trots att urvalet även där sker på basis av en öppen ansökan. Det är garanterat inte fråga om vem som är bäst, utan vem som tas på allvar som konstnär.
Detta snäva fokus är problematiskt eftersom det utmynnar i att en mycket skev bild av ”ung” konst presenteras för allmänheten. Det leder också till upprepning: i De unga 2019 visas verk som huvudstadsregionens konstintresserade redan tidigare har kunnat uppleva. Milja-Liina Moilanens och Rosaliina Paavilainens intressanta videoverk har bägge tidigare ställts ut i Bildkonstakademins stora kandidatsutställningar, 2017 respektive 2018 (och då även nämnts i HBL:s recensioner).
Den minimala närvaron av fotografi är kanske det mest påtagliga exemplet av hur skev representationen av det samtida konstfältet är i De unga 2019. Det är nästan som om det rådde ett vagt förakt för fotografiet som konstart: foto presenteras bara förbigående och då på ett ålderdomligt bildjournalistiskt sätt, som aktivistens och normkritikerns redskap. Det tekniska utförandet såsom ljussättningen eller bildbehandlingen spelar inte så stor roll, huvudsaken är att det finns ett lättuppfattat subversivt budskap. Detta osynliggörande av fotografiet är synd och skam, för det finns en hel drös intressanta unga fotografer verksamma i Finland som knappt någonsin får möjlighet att ställa ut, vilket resulterar i att de flesta tvingas söka sig till den kommersiella världen för att kunna tjäna sitt levebröd. Där fastnar de sedan i ekorrhjulet, fotograferande för Pirkkas stamkundstidning trots att de kanske till och med vunnit priser utomlands.
Fast kanske är fotograferna för traditionella i sitt utförande, kanske de tänker för tvådimensionellt? Det görs inte mycket fotoinstallationer i Finland, och där har skolorna mycket att stå till svars för. Till exempel går en del av Aalto-universitetets fotoavdelnings lilla budget till en privat gallerist i Berlin som visar handplockade elevers alster på konstmässor. Dessa glammiga mässor är i grund och botten försäljningsjippon med vip-visningar för rika privatsamlare som är ute efter att shoppa och investera. Ifall inte konstnärens namn är riktigt stort är det klassiska tvådimensionella verk som har potential att sälja, inget annat. Därmed uppstår alltså en oskriven regel för unga fotografer – vill man ha minsta lilla chans att få försöka sig på konstmarknaden ska det vara platt och nätt. Studerandena internaliserar detta, vilket resulterar i kväst kreativitet och indirekt i brist på trovärdighet.
Ett sätt att skapa en mer representativ och mångsidig De unga-utställning vore att ta inspiration från den årliga vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Till den får vem som helst söka, oberoende av ålder, bakgrund eller yrke, och juryn går igenom ansökningarna anonymt. Här ligger inte fokus på att skapa en enhetlig och luftig helhet, utan på att proppa konsthallen full. Vårsalongen inkluderar verk av mycket varierande nivå, skapade av såväl amatörer som av högutbildade professionella konstnärer. Den påminner om att konst inte behöver vara så allvarlig och att begreppet konst kan vara mycket bredare än vad man vanligtvis tänker sig efter ett besök i ett galleri. De unga-utställningen kunde må gott av att ömsa skinn och bli mer salong – mindre påstådd kvalité, mer kvantitet. Bredare, modigare, ojämnare. Man kunde fylla väggarna upp till taket och även inkludera unga konstnärer som är verksamma utanför södra Finlands konsthögskolor. Ta med sådant som är fult, som inte är helt moget, som inte är perfekt utfört! Våga vara mer sanningsenlig.
”Därmed uppstår alltså en oskriven regel för unga fotografer – vill man ha minsta lilla chans att få försöka sig på konstmarknaden ska det vara platt och nätt.”
HELEN KORPAK
Konstkritiker