Runt imamen vid Luossa sitter männen i en ring
Runt imamen vid Luossa satt allt folket i en ring. Han kom från Eritrea och var bara 19 år gammal, men när han sjöng och reciterade Koranen var hans röst vacker och säker. HBL har besökt Sveriges nordligaste moské.
Också gruvstaden Kiruna i Sverige, 200 kilometer norr om polcirkeln har en moské. Den ligger i det som också kunde ha varit en klubblokal eller en kvartersbutik i gaveln på ett höghus på Magnetitvägen. I bakgrunden gapar det urgröpta Luossaberget som har skövlats på malm.
Här förrättar den 19-åriga imamen Anwar Ali fredagsbön med ett trettiotal män i publiken. Plus två kvinnor som sitter längst bak i lokalen bakom en bokhylla och ett skynke.Moskéledarna Abdulnassir Agey och Idris Abdulwhab, från Somalia och Eritrea berättar om hur moskén blev till. Det blir berättelsen om hur det många gånger är att vara totalt vilsen och chockad i främmande land, medan bara fredagsbönen är densamma världen över.
Moskén i Kiruna ligger bland de låga husen i stadsdelen Norrmalm, mellan Luossavaara vars topp man började gröpa ur och klyva för 100 år sedan för malmens skull, och Luossasjön. Sveriges nordligaste moské ligger här bakom matt, vitt mjölkglas i en tom affärslokal i gaveln på ett tegelrött höghus på Magnetitvägen.
Ute i det bländvita vårvinterljuset är det enda tecknet på att här finns en moské en vit postlåda med texterna Salamföreningen och inunder Somaliska föreningen med två remsor dymotejp.
Anwar Ali är moskéns andre, yngre imam. Han går till vardags i förberedande skola för invandrare, bor utåt Lombolo och är 19 år gammal. I dag ska han leda fredagsbönen här klockan tolv. Många rusar in på sin lunchpaus från jobb och skolor och lämnar skorna i hyllorna som står på trätrallar vid dörren och sätter sig på golvet.
I två bås med duschförhängen smattrar det av rinnande vatten; män tvättar sig rituellt, fötter, händer och ansikte, innan de ber. Medelåldern är låg.
Längs väggarna sitter yngre män och läser mumlande i guldornamenterade koraner, någon ber redan med pannan i den gråblå, orientaliskt mönstrade mattan som täcker hela golvet.
Själva bönen inleds när en man i blå ylletröja sjunger böneutropet mot den granngrönmålade qiblan, en enkel träportal i sydöstra hörnet som vetter mot Mecka. På plats är 36 män, en trettiosjunde, kortväxt man kommer in senare och får stå ensam när de andra bildar bönerader och knäböjer.
Längst bak i salen har ett rum avskilts med en bokhylla och ett halvlångt skynke i svenskt glada dagisfärger. Bakom det, ska det visa sig senare, sitter två kvinnor.
Moskén stöder i kulturchocken
– Allt var ju annorlunda när jag kom, säger Abdulnassir Agey. Han är en av de långvarigaste Kirunamuslimerna och har bott här i 20 år nu efter att ha lämnat Somalia 1999.
Efter några år i Kiruna, där han mest satt på sitt flyktingboende, började han under de förstå åren på 2000-talet tillsammans med nordafrikanerna på orten, tunisier och marockaner, grunda en moské, skriva stadgar och samla pengar.
I dag har den vuxit till en mötesoch böneplats för alla muslimer på orten, oberoende av nationalitet och muslimsk riktning. Moskén är också i praktiken en sluss för många nyanlända in i det för dem konstiga Sverige.
– Många är i chock när de kommer, säger Idris Abdulwhab som själv kom till Kiruna som politisk flykting från Eritrea.
Han arbetar till vardags på Arbetsförmedlingen, men sitter ofta i moskén eller på något av kaféerna vid gruvstadens sluttande gator för att guida nykomlingar i det nya landet.
– Det finns så många faser och skeden. Men vi säger: ta det lugnt, det blir bra.
Det är klimatet, språket, hela pappers-Sverige för en nyanländ. Det är så mycket papper. Det är misstron mot myndigheter, socialen, polisen, medierna som frågar, allt som många ofta inte har kunnat lita på i sina hemländer.
Idris minns hur upprörda många var när moskéledningen hade bjudit in polisen för att berätta om sin verksamhet. Förvirringen blev inte mindre när Kirunapolisen skickade in en glad och skrattig polistjej.
Samma bön, olika kulturer
För många är det en grundtrygghet att muslimernas fredagsbön är densamma överallt i världen.
Alldeles intill moskén, i ett radhus, bor eritreanerna Salih Hussein och Amara Hassan. Han kom först till Sverige från ett flyktingläger i Sudan via Libyen och med den livsfarliga överfarten över Medelhavet till Italien. Samtidigt födde Amara, kvar i Afrika, deras tredje barn.
Efter fredagsbönen träffar vi den syriske maskiningenjören Talal Helwani som på god engelska talar om den frid och ro bönen ger honom medan han och hans familj väntar på sitt asylbesked. Också sönerna i de yngre tonåren Khaled och Abdulaziz är med i moskén; de talar svenska med mig.
För många nyanlända väntar också en andra kulturchock i moskén, säger Idris Abdulwhab. Det första är att vänja sig vid Sverige. Det andra är att möta alla muslimer av andra nationaliteter och deras olika språk och sedvänjor. Av alla platser på jorden blir det i Kiruna de lär känna och får lov att acceptera muslimer från Palestina, Turkiet, Azerbajdzjan, Afghanistan, Kenya...
– Vi säger ofta att de måste öva sin svenska, för det är vårt gemensamma språk i moskén, säger Idris Abdulwhab.
Imamerna kommer och går
Nu predikar Anwar Ali på arabiska. Inte heller det kan alla i lokalen. I sin långa beigefärgade kappa läser han sina tankar om vikten av att gå i fredagsbönen från sin smarttelefon. Citaten ur Koranen reciterar han sjungande.
Anwar Ali är bara i de övre tonåren och ju ivrigare han blir desto mer låter han som en entusiastisk hjälpledare på ett skriftskolläger snarare än en ärevördig imam.
Anwar Ali från Eritrea är vid 19 år den ena av imamerna i moskén i Kiruna.
En imam är egentligen inte jämförbar med en kyrkas präst, utan snarare bara en böneledare och predikant. Till sitt uppdrag i moskén väljs han utifrån hur väl han bedöms kunna Koranen och haditherna, berättelserna om vad profeten Muhammed sade och gjorde i olika situationer.
– Vi önskar så att vi skulle få en imam som bodde fast här på orten, säger Idris Abdulwhab med en suck.
Imamerna kommer och går nämligen, eftersom många av dem som kvalar in för uppdraget samtidigt är nyanlända eller asylsökande. När de får uppehållstillstånd drar de vidare tillbaka ner söderut över polcirkeln, till Sala tusen kilometer bort, till Kristianstad eller Malmö dit det är närmare tvåtusen.
Efter fredagsbönen är Anwar Ali glad och uppsluppen, barfota på mattan, med kappan uppknäppt i kragen. Under den skymtar en blå t-tröja. Han har tagit av sig den virkade koppmössan, kufin, och imaman, den vita slöjan han bar under bönen.
– Du kan få prova den om du vill, säger han och håller fram tyget.
Anwar Ali har just nu inte några planer på att utbilda sig vidare för imamuppdraget.
– Vad skulle man studera? säger moskéns ordförande Abdulnassir Agey från sidan. De flesta som går i en moské har gjort det sedan de var fyra-fem år gamla och kan allt.
Anwar Ali säger att det finns videor på Youtube man kan lära sig av. Till hans favoriter hör Abu Ishaaq al-Huweini, en av de populära salafisterna på webben, en egyptier, vars böcker statsmakten har censurerat ur de offentliga biblioteken i Egypten.
I bakgrunden flikar Idris Abdulwhab, lite som en fotnot, in att man nog också i Sverige hoppas kunna ta fram en svensk imamutbildning tillsammans med SST i Stockholm, den statliga myndigheten för stöd till trossamfund.
”Norden behöver imamutbildning”
Också den danska muslimska debattören Tarek Ziad Hussein (HBL 14.4) talar om att en god, nationell och statligt stödd imamutbildning vore grunden för att skapa en modern stadga och balans inom nordisk islam.
Imamerna är ofta invandrare med en tunn utbildning, både allmänt men också i sin egen teologi. Efter många år i det nya landet kan flera av dem fortfarande inte landets språk väl och har ibland inte heller kunskaper i hur samhället fungerar i stort, skriver Tarek Hussein.
Vi har också fått höra att imamer kan ha med sig ett fränt och invant språkbruk från sina hemländer om andra religioner, inte minst om judar. De som skaffar sig en utbildning gör det oftast inte akademiskt i Norden, utan reser till lärosäten i muslimska länder.
Svenska livsmönster sjunker in
Jag har suttit och talat med Idris Abdulwhab och Abdulnassir Agey sent in på kvällen. Det lapska vintermörkret faller ute och snövallarna står ännu knähöga på gatorna. Långt borta på fjället mittemot lyser ljusen från gruvan. Nere på slätten går de tunga malmtågen, meditativt som radband.
Idris och Abdulnassir talar lågmält och nästan sövande, mest om omsorgen om andra, om människor som är riktigt långt borta hemifrån. Ta det lugnt. Det blir bra.
I Kiruna jobbar få av de nyanlända på LKAB, i gruvan, utan mera inom vården och i servicejobb. Trakterna här är färgade av laestadiansk arbetsmoral och här jobbar infödd som invandrad, och jobbar mycket.
Saleh Hussein från Eritrea har tre jobb. Klockan fem på morgonen är han uppe för att dela ut regionens tidning Norrländska Socialdemokraten. Först när temperaturen går ner mot minus 38 grader har han fått ställa in. Därefter städar han några timmar hos H&M i Kiruna och har sedan sitt kvällsskift i den kommunala hemvården.
Amara jobbar i en förskola medan familjens egna barn under skolåldern går som andra barn i svenskt dagis.
Genom åren sjunker de svenska livsmönstren in, även om det är svårt att vänja sig vid hur privata svenskarna är. De enda grannar som aktivt tog kontakt när Saleh och Amara flyttade in var grannarna Ingemar och Margareta, som hade jobbat för Frälsningsarmén i Rwanda.
– Annars är det mest ”hej-hej” när man står och skottar snö, säger Saleh Hussein.
Abdul Nasser jobbar på ett av hotellen i Kiruna och var ensamförsörjande pappa för sina fyra barn i åtta år. Han har fått se barnen få svenska vanor, flytta bort som sambor eller döttrarna välja bort hijaben när de går till skolan.
– Jag säger att de får göra som de
vill, säger Abdul Nasser. Flickorna får välja vilken man de vill. Men de ska aldrig glömma varifrån de har kommit.
Tryggast är man med att hålla fast vid sin religion, säger han. Ens barn är alltid ens barn och man kan inte tvinga dem, bara säga vad man själv anser är den rätta vägen.
Fasta i midnattssolens land
I varje lite större stad i Norden samlas muslimer ofta med eget landsfolk, eller enligt sin riktning inom islam: sunni, shia, sufi, ahmadiyya, salafi, säger Idris Abdulwhab. Men i Kiruna med 18 000 invånare får alla lov att samsas.
Salamföreningens styrelse är också noga med att man i moskén inte pratar politik och inte heller predikar mot andra personer. Också imamerna får rätta sig efter det.
Den muslimska sammanhållningen har däremot ställts på prov i Kiruna av ett överraskande fenomen – midnattssolen.
Den årliga ramadan-fastan firas med att man äter bara när solen har gått ner. Fastemånaden flyttar sig mot kalendern i en 36 års cykel och just nu infaller den mitt i Lapplands sommar.
I moskén vid Magnetitvägen blev man oense om hur man skulle lösa det att man nog måste äta lite också även om inte solen går ner. Islam gav olika riktlinjer. Någon fastade enligt solens upp- och nedgång i landets huvudstad, Stockholm. Någon följde tiderna i Mecka, en tredje solens bana i sitt hemland Turkiet.
Även om man sa att ”måtte Allah respektera ditt beslut” så mindes man att ramadan är till för att ena muslimer, inte för att splittra dem. Så till sist kallade man in muslimska lärda till Kiruna från Irland, Frankrike, Algeriet och Qatar för att avgöra frågan. Ännu på hotellet trodde många av dem att problemet var konstruerat.
– Men så körde vi kvart i tolv i fem bilar högst upp i Luossabacken och visade dem solen! skrattar Idris Abdulwhab.
De lärda åkte hem och kom senare med sitt förslag. Under sommarmånaderna skulle muslimerna schemalägga sin fasta enligt tiderna för solens ned- och uppgång i Kiruna vid vintersolståndet i mars. Guds sol finns ändå alltid, någonstans och överallt.
– Nya hit som kommer hit säger att man inte får göra så. Då säger vi att alternativet är att du fastar i två och en halv månad.
Hellre handen på hjärtat
När fredagsbönen är slut kommer två kvinnor fram bakom skynket längst bak i moskén, en äldre afrikansk kvinna och Julia Uusitalo-Kemi, 25 som är svensk.
Julia studerar till klasslärare i Kiruna och har nyligen konverterat till islam. Till det yttre är det inte ett stort steg att ta. Man läser den muslimska trosbekännelsen, shahadah, gärna i närvaro av någon annan, duschar för att skölja av sig sitt gamla liv och börjar därefter leva som muslim.
– Jag gjorde det för att jag är nyfiken. Och jag mår också bättre nu, säger hon. Fast de flesta tror ju att man har blivit muslim för att man har blivit ihop med en man.
På sin nya resa tar hon ytterligare ett steg när vi träffas den här fredagen. När vi ska hälsa i hand säger hon ”helst inte”.
– Du är den första jag har sagt det till, säger hon lite smålyckligt.
Och så hälsar vi i stället på det traditionella sättet i många muslimska länder, genom att lägga handen på sitt hjärta.
Anwar Ali är bara i de övre tonåren och ju ivrigare han blir desto mer låter han som en entusiastisk hjälpledare på ett skriftskolläger snarare än en ärevördig imam.