Att konfrontera ett traumatiskt minne
Psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell skriver för första gången förbehållslöst om sitt djupa barndomstrauma.
i hela dess komplexitet ”är som att med förbundna ögon hoppa ut i ett totalt mörker: inbördes motstridiga förskräckelser vandrar där hand i hand”, skriver psykoanalytikern Mikael Enckell i sin essä om det våldsdåd han
blev vittne till i barndomen. Han beskriver händelsen som ”det dolda motivet” för sitt långa författarskap, ständigt närvarande men omskrivet i förtäckta ordalag och abstrakta paralleller.
Under tiden fram till publiceringen av min senaste bok Öppna meningar – våren 2018 – förblev en viktig del av dess avsikt och syfte oklara för mig. Otydliga tankar och föreställningar om vad den ackompanjerade hemsökte mig nu och då, men utan att de i klara gestalter skulle ha uppenbarat sig för mig. Två känslor, motsatta varandra, gjorde flera gånger sällskap mot slutet av arbetet på manuskriptet. Å ena sidan att det var slutfört, å den andra att något subjektivt viktigt, men obekant element ännu saknades. En annan föreställning som envetet återkom var att boken av rent kronologiska skäl kunde bli den sista i mitt liv. I samband med det avslutade arbetet på Öppna meningar framstod det för mig tydligt: Tankegångarna i den kringirrande texten söker en möjlig seger över den centrala traumatiska upplevelsen i mitt liv, samtidigt som de letar efter lösningar på
alldeles andra allmängiltigare problem. Det är inte svårt att urskilja hur Risto Frieds sexhundrasidiga Freud on the Acropolis som dominerar första halvan av Öppna meningar, reflekterar konflikter i förhållande till fadersarvet i den judiska traditionen. Texten speglar snarare blivande psykoanalytikers skuld i relation till deras fadersgestalter, bland annat i skilsmässobarnens kluvna lojaliteter. Och påminner om skräcken över att ställas i svaromål när realiteterna plötsligt anpassat sig till fantasin och gör det konkret tänkbart.
Detta grundproblem – den brutna faderslojaliteten – var naturligtvis ingenting nytt. Länge hade den hållit mig sällskap i de psykoterapeutiska och analytiska sammanhang jag hade sökt mig till, hur annars? Men efter bearbetningarna återgick uppfattningarna till vilsammare, intellektuellt präglade versioner och förlorade en del av sin omedelbarhet. Och ur detta, på nytt delvis fördolda, läge återgick de traumatiskt laddade föreställningarna att verka i det tysta. Som nu vid skrivarbetet på Öppna meningar med Fried och Freud, antikt arv kontra judisk tradition. Man kan, ur denna synvinkel, se hur jag med min filosemitism, judisk traditionslängtan och psykoanalys, knyter an till Freuds problem med Moses och fadern Jakobs gestalter. Och försöker skapa en vikarierande försoning, utan att mer än delvis lyckas.
Detta, delvis ofullföljda fridsamhetsoch underkastelseprojekt i mina fascinerade Friedkommentarer i den första hälften av Öppna meningar brister i insikten om författarens, mina egna drivkrafter, det vill säga i omedvetenheten om min egen skräck och skuldkänsla i förhållande till min far i samband med hans våldsdåd vårvintern 1941.
Att denna upplevelse innebar en chock av skräck för mig som vittne, men också som en utlösande förevändning för mig som subjektivt illojal son var min far inte medveten om då. Han förstod det knappast ens senare fullt ut. Men att jag bekämpat denna skräck och skuld, bland annat genom att skriva drygt niohundra sidor om hans liv är ett obestridligt faktum. För att i efterskott, efter hans död, så gott det går, leva mig in i vad som utspelat sig i hans upplevelsevärld.
I första hand och särskilt för den mera avlägsna iakttagaren ter sig kanske denna bild lätt överdriven, det är ju också omkring åttio år sedan själva skeendet. Ingen dog eller fick bestående fysiska men och de inblandade försonade sig ytligt och umgängesmässigt med varandra några år senare i slutet på 1940-talet. Är inte då denna dramatik som ett moln hängande över Rabbe Enckells återstående liv och som en långvarig rädsla i min barndom med vidhängande skuldkänslor en orealistisk konstruktion? Och som en viktig, irrationell drivkraft bakom de niohundra sidorna om Rabbe Enckells liv en typisk psykoanalytisk orimlighet och överdrift?
Vi möter här, i dessa perspektivglidningar, element ur mångtydighetstänkandets kosmos, ofta manifesterade i de själsliga verkligheterna och mest konsekvent utnyttjade i den judiska midraschtraditionen. Detta är då en följd av att man lämnat de yttre, entydigt inskränkta, praktiskt och rationellt begränsade tanke- och föreställningsspåren bakom sig och stigit ner till de av inre alternativa ”verklighets”-sfärer påverkade upplevelsemönster, i drömmens och fantasins riktning. Med en bakgrund i en livshistoriskt anknuten, central traumatisk upplevelse (gemensam för Rabbe och Mikael, far och son) i tankarna, attraheras vi påtagligt av de förståelsemönster som utgår från mångtydighetens närvaro och vikt: judisk tradition, mystik och psykoanalys.
Det är obehagligt uppenbart att det dråpförsök Rabbe Enckell utförde i början av år 1941 – och som han under den fleråriga skilsmässokrisen provocerats till – skedde på eget initiativ och till sin natur var ett mordförsök. Det underlättades av det förvirrade tillstånd han befann sig i med knäfall och förvirrat tal, men förblev en traumatisk upplevelse han aldrig kunde frigöra sig ifrån. Man kunde aldrig tala om det direkt och när han var döende vid 71 års ålder, trettiofem år senare bad sin hustru läsa högt ur Psaltaren förklarade han att han, på grund av ”händelsen”, inte var värdig att själv läsa den.
I mitt minne av händelsen kom min pappa in från tamburen till vardagsrummet där jag vistades och varifrån jag hade hört ordväxlingen och ljuden från dörren när Oscar, sårad, hade gått för att få hjälp och med taxi tagit sig till Kirurgen. Rabbe såg virrig ut, lade kniven ifrån sig, knäföll framför mig och jag rusade bort, gömde mig under en säng och sprang därefter ut på Petersgatan och bad om hjälp: ”Två farbröder slåss däruppe!” av två tillskyndande tanter som alarmerats av mitt skrik. De kallade på polis.
På kvällen samma dag drog Heidi, hembiträdet Dagmar och jag med
Rabbe såg virrig ut, lade kniven ifrån sig, knäföll framför mig och jag rusade bort, gömde mig under en säng och sprang därefter ut på Petersgatan och bad om hjälp: ”Två farbröder slåss däruppe!” av två tillskyndande tanter som alarmerats av mitt skrik. De kallade på polis.
madrasser, pick och pack längs Petersgatan till Oscars bror Ralf och hans dåvarande fru Eva på Jungfrustigen för att Heidi inte vågade bli kvar i bostaden om Rabbe skulle återkomma. Han blev häktad och Oscar låg på Kirurgen med en lungskada. Mig flyttade man följande dag till min mormor Mimmi i Grankulla, där min syster Birgitta sedan en längre tid varit bosatt. Hösten 1941 började jag i mellanskolans första klass i Grankulla Samskola som frielev, fortsättningskriget hade börjat och en sexårig vistelse hos min pliktmedvetna mormor tog vid, delvis präglad av vantrivsel, svårigheter med skolgången, sekundär sängvätning, som ett resultat av händelseförloppet.
Itre-fyra månaders tid var jag medvetet rädd för Rabbe och greps av förskräckelse om ett möte var förestående. Mitt första möte med honom skedde i sällskap med Birgitta då vi hälsade på hos honom i Kammio* där han var patient i en månad efter en kort tid i häktet. På sommaren då kriget började, var Rabbe på Vättilä där jag sedan var i samma hushåll som han hos farmor och vår relation normaliserades småningom. Min skolgång under det första skolåret var präglad av en total oförmåga att utnyttja undervisningen, reflekterad i att jag fick en femma i ordningsvitsord och mobbades av större skolpojkar. Det nya krigstillståndet upptog de vuxna med begynnande svårigheter att få tag i livsmedel och förvirring i förhållande till de nya politiska teserna om ett kommande Storfinland.
Följderna av det allmänna läget, krigstillståndet, liksom de kaotiska familjeförhållandena för vår egen del med födelsen av mitt första halvsyskon i den nya parbildningen Heidi-Oscar, gjorde att man knappast hade möjligheter eller resurser att mer än tillfälligtvis engagera sig i mitt läge. Jag var och förblev en delvis bortglömd och övergiven individ, om också i princip omtyckt. Att många förhöll sig sympatiskt och ibland aktivt hjälpsamt – min morbror Arne och familjen Biaudet exempelvis – bidrog på ett betydelsefullt sätt till att skolgången i gymnasiet blev framgångsrik och jag kom att få en bra början, trots svårigheterna i början av 1940-talet. Min egen bild av de åren förblev att jag då var en tidvis bortglömd, pågrälad för ofullgjorda uppgifter, då och då ihågkommen med omtanke och återkommen omsorg.
Detta är en del av konturerna av den olycka jag under vissa perioder steg ner till och tvingades uthärda under mina mellanskoleår. Det är också det ”olyckspaket” jag nu – och först nu – förstår att skymtar bakom den senaste boken Öppna meningar och är dess utlösande drivkraft. Ett större mått av inlevelse i min upplevelsevärld, en längre färd för många att följa min farmors ideal av förståelse och acceptans hade begränsat paketets konsekvenser för mig. När jag avslutar boken med påståendet att jag ingenting har att tillägga, kan man förstå att något obehagligt redan bankar på skribentmedvetandets dörr.
Det är inte heller underligt att jag försöker undkomma paketet.
Det går inte att förmedla i tillräcklig utsträckning, en del av innehållet faller på något sätt utanför de kategorier språket erbjuder som meningsfulla beskrivningsbärare, eller så undkommer de de upplevelseförmedlare jag tycks ha tillgång till. Det är som om språkets ibland nästan totala ofömåga att uttrycka och överföra en upplevelse först här skulle klart uppenbaras. I en del fall kommer uttrycket ändå att förmedla något åtminstone närliggande eller besläktat och leverera ett surrogat för den ”kärna” som åsyftats, i motsats till de tillfällen, där uttrycket upplevs som helt annorlunda och på sidan om vad som eftersträvats, men inte uppnåtts.
Ifråga om verkligt traumatiskt verkande händelser i livet förefaller ingenting att hjälpa fram ett beskrivningsresultat, endast förtigandet tycks upplevas som tillräckligt adekvat. Sker det av respekt för deras alltför direkta och närliggande mångtydighet? Som inte i tillräcklig utsträckning motsvaras av något av de beskrivnings- eller förmedlingsförsök vi kan föreställa oss eller ha några föregripande meningar om? Generellt ifrågasätter knappast någon det vanliga antagandet om att den traumatiserade primärt försöker undvika den ångestladdade erfarenheten han eller hon en gång utsatts för och därför ibland hellre förtiger den hela sitt liv än berör den. Ett element som emellertid ännu kan komma ifråga visavi detta komplex är den oberäkneliga mångtydighet som möjligen ytterligare fördjupar det traumatiska föreställningskomplexets totala och skrämmande explosivitet. Man vet mindre än någonsin annars var man kan hamna i tanke och föreställning. Det är som att med förbundna ögon hoppa ut i ett totalt mörker: inbördes motstridiga förskräckelser vandrar där hand i hand.
En verksam förutsättning för vår sårbarhet i den egna föreställningsvärlden är en allmänt förekommande uppfattning som vi delar med de allra flesta medmänni
skor: föreställningen om att vi inte är eller har varit tillräckligt älskade och uppmärksammade. Tanken att denna tidvis saknade uppmärksamhet kunde ha utgjort ett slags skyddsmantel som förebyggt de skador vi råkat ut för är en mer eller mindre generell illusion hos oss alla. Samtidigt har denna föreställda kärleksoch omsorgsbrist bidragit till oförmågan att se verkligheten sådan den är. Insikten om vår oförmåga på denna sektor breder allt mera ut sig tills vi desillusionerade landar i Cartesius utgångspunkt, det enda säkra ”jag tänker, alltså är jag till”.
I den judiska traditionens olika skeden och sektorer sker här emellertid en massiv introduktion av en storhet och auktoritet utanför det subjektiva jaget: ett ofrånkomligt du. Vi möter det i Bubers boktitel Jag och Du och i Avivah Zornbergs perspektiv i psykoanalytisk efterföljd på miraklet i Sinai: moderns världssyn i babyns verklighet, en introduktion av ett auktoritativt mönster. Och man kan slå fast att det sker ett massivt inträde av ett du i första Mosebok som israeliterna inte kommer undan.
Man kan konstatera att det religiösa perspektivet i det dialektiska avseendet, ur jag-du-synvinkeln sett, i den judiskt-kristna religionshistorien, går ett steg tillbaka i sin gudsbild.
Den sionistiska versionen av Skapelsens Herre är mera människodistanserande, dess ofattbarhet och obegriplighet för israeliterna och för deras senare arvtagare framhålls i Bibeltexten eftertryckligare än vad som sker i Nya testamentet, och är en delorsak till återfallet till den gyllene kalven. Vilket bidrar till att belysa en del av reträtten från den judiska mångtydighetsdimensionen i Gamla Testamentet till den senare övergången till entydighetstänkandet i de kristna kyrkornas förståelsemönster. Detta naturligtvis i relativ utsträckning, den gudomliga gåtfulla oförklarligheten upphör självfallet inte helt i de kyrkliga utläggningarna, den blir dock mindre dominerande än den är i Moseböckernas centrum.
Det föreligger variationer i balansen mellan ”Jag” och ”Du” som reflekterar förhållandet mellan dialektiken och polariteten i judendomen å ena sidan och det entydiga mönstret i kyrkornas förkunnelse. Man kan slå fast att duets massiva inträde i första Mosebok är en dramatisk introduktion som blir föremål för serien av oräkneliga attacker. Och att denna oavslutbara avvägningsprocess sedan, genom sekler av exiltillvaro, ständigt speglas bland annat i förhållandet mellan exilminoriteter och omgivande entydighetsmajoriteter.
En högfrekvens av avvägningar mellan uppsjöar av olika imperativ medverkar självfallet till mångfalder tolkningar av tankar, föreställningar och handlingsrekommendationer, som här i judiska sammanhang. Och hur bevarar man trohet mot en tradition, som i själva sitt centrum är deklarerat ofattbar, samtidigt som man anpassar sig till miljökrav och förväntningar, vilka ser ut att gå i entydigt motsatt riktning?
När jag avslutar boken med påståendet att jag ingenting har att tillägga, kan man förstå att något obehagligt redan bankar på skribentmedvetandets dörr.
En vanlig invändning mot den tradition som fått sitt uttryck i Gamla Testamentet är att dess etos lett till alltför grymma, onyanserade och generella konsekvenser, exempelvis uteslutande förbud mot ”blandäktenskap” med ”dödförklaringar” av den brottsligt illojala.
Den angelägna frågan om vår uppfattning gällande brutaliteten i en del skeenden i Gamla Testamentet hör ofrånkomligen till de oreducerbara och olösliga problemen med Guds dimensioner. Hans gåtfulla och övermäktiga gränslöshet i jämförelse med Hans skapelse, människan, kompletteras ofrånkomligt av att denne också – samtidigt – är Hans spegelbild.
Skildringen kan inte eliminera skuggsidorna av människans själsliv i ett verksamt porträtt, som endast kan utgöra en liten detalj av en övermäktig undflyende helhetsmodell. Förhoppningsvis överträffar Hans barmhärtighet – ”Förbarma Dig!” – brutaliteten, men inte heller där kan det finnas en begränsande och avslutande ”bakvägg”!
Därigenom tillmötesgår den bibliska berättelsen sitt uppdrag att spegla människans hela själsliv, även dess förlängningar i grymma hämnd- och straff-fantasier.
Särskilt i mera mystikpåverkade teologier och kabbalasammanhang betonas, vid sidan av det oöverkomliga avståndet mellan människa och Gud, det dialektiska komplementet där: Hur Herren Skaparen, oändligt uppförstorat, reflekterar detaljer och enskildheter hos den skapade. De är varandra oändligt fjärran
och nära, på en gång. I någon mån likartade erfarenheter kan man möta i psykoanalys och psykoterapi då en intensiv känsla av distans kan gå samman med en djup erfarenhet av närhet och identitet.
Det dialektiska tänkandet garanterar närvaron i medvetandet av de inbördes motsatta föreställningar vi till våra livs slut brottas med. En sådan garanterad medvetandenärvaro tryggar, paradoxalt nog, dominansen för någondera motsatsen, åtminstone turvis. Försök att genom konsekvent ensidighet nå samma mål är en genväg som följer vitsens definition på en sådan: ”Längre och vilseförande”. Det undanskjutna och borttrollade elementet fördärvar resultatet, då det förgiftar det själsliga livet med sin hotfulla och omedvetna frånvaro. Jag minns Oscars yngre brors, Ralfs första reaktion på underrättelsen om vad som hänt vårvintern 1941 vid uppgörelsen mellan Rabbe och Oscar: ”Rabbe är den sista människa jag skulle ha trott göra något sådant!”
Så vandrar motsatserna hand i hand. Och den som – med stunder av fruktan för sitt liv – utformar sitt verklighetsförhållande kastad mellan efterlängtade fridsamhetsideal å ena sidan och intresseväckande intryck av våld å den andra, förlorar delvis förmågan att förlita sig på det möjligen illusionära (det skenbart entydiga). Det måste finnas ett annat sätt att se och uppfatta, att ”genomskåda”. Dörrarna till olika slag
av mystikvisioner öppnas, åtminstone på glänt, och representerar i regel jämförelsevis milda och försynta kast mellan ytterligheter. Och man kan förstå lockelsen i att den en gång dödsförskräckta, skuldmedvetna sonen attraheras av möjligheten att rekonstruera faderns utveckling till formulering ”min dikt har min mor som ideal”, då han sett hur farmoderns existensform till stora delar lyckats gestalta fridsamheten som ett dominerande mål i livet.
Men det är inte endast som ett viktigt element i drivmedlet till en eftertraktad förståelse av fadern, gestaltad av niohundra sidor, som ett oroande, men också inspirerande, centrum i tillvaron vi kan se viljan att begripa det obegripliga. Det tar sig även uttryck i ett underliggande hjälpbehov och en önskan om närhet skymtande bakom den omedelbara, panikladdade föreställningen om livsfara, övergående, men ändå långvarig. Denna förening av svårförenade motsatser bereder jordmånen för de förståelseförsök som för mig gällt diktning, psykoanalys, mystik och kabbala, uppbyggda som de är på motsatser. Längs dessa vägar kommer man lätt till min mottaglighet för de judiska traditionerna, deras förståelse för de dialektiska strukturerna i mänskligt själsliv, liksom till vad min judiskättade farmor Vesta kommit att representera i familjen.
*psykiatriskt sjukhus i Helsingfors
❞ Hösten 1941 började jag i mellanskolans första klass i Grankulla Samskola som frielev, fortsättningskriget hade börjat och en sexårig vistelse hos min pliktmedvetna mormor tog vid, delvis präglad av vantrivsel, svårigheter med skolgången, sekundär sängvätning, som ett resultat av händelseförloppet.