Nya vrakskatter upptäcks.
En grupp entusiastiska frivilligdykare har tillsammans med Finlands marinarkeologiska sällskap och Helsingfors universitet börjat nysta upp några av vrakens gåtor i vattnen kring Porkala udd – och hittat helt oupptäckta vrakdelar.
Utanför Porkala udd finns Finlands största koncentration av vrak som hittills legat bortglömda på havsbottnen. Paula Säynäjäkangas, Niko Säynäjäkangas och Katriina Meura är några av de frivilligdykare som hjälper Finlands marinarkeologiska sällskap och Helsingfors universitet att nysta upp hemligheterna bakom de välbevarade men okända spökskeppen.
– Den finska havsbottnen är som regnskogen i Amazonas. Nästan ingen dyker här, så möjligheterna att göra stora upptäckter är enorma, säger dykaren och vrakletaren Ari Kapanen.
Vi befinner oss vid Stora Träskö utanför Porkala udd. Ovanför ytan ser det ut som ett typiskt vackert skärgårdslandskap, men under ytan finns Finlands största koncentration av vrak. Under historiens gång var det ofta här fartyg varit tvungna att bestämma om de litar på den lokala lotsen och vågar sig in på de inre farlederna, eller om de chansar på det öppna havet. För många fartyg blev Porkalas grynnor och grund slutet på färden.
Det är också här man i fjol somras invigde en vrakpark som är öppen för dykare och skärgårdsturister. Tack vare ny finansiering har man i år tagit ett steg vidare och försöker ta reda på mer om vraken.
– Det finns uppskattningsvis 60 till 70 vrak vid Porkalaområdet, men tyvärr vet man än så länge väldigt lite om dem, säger marinarkeolog Kristin Ilves, biträdande professor vid Helsingfors universitet.
Mödosamt att borra i ek
Denna kunskapslucka ska förhoppnings börja fyllas nu. Förra veckan arrangerade Finlands marinarkeologiska sällskap och Helsingfors universitet tillsammans med frivilliga dykare ett forskningsläger där man bland annat samlat prover från vraken för att ta reda på hur gamla de är.
Orsaken till att vraken fortfarande finns kvar är att skeppsmasken Teredo navalis inte trivs i Östersjön. I varmare, saltare hav skulle vraken ha försvunnit för länge sedan.
Dykargruppen har tagit så kallade dendroprov, det vill säga hämtat träprover från vraken, som sedan skickas för analys för att få reda på vrakets ålder. Men det är mycket man kan veta bara genom att till exempel bedöma vilket träslag skeppet är byggt av.
– Finska skepp var oftast byggda av gran eller tall. Ett skepp byggt av ek däremot har varit mycket värdefullt, och pekar också på högre ålder för fartyget, berättar Kristin Ilves.
”Helt ny värld vid hemtröskeln”
Fritidsdykaren och kyrkslättbon Mikael Ahlavuo är en av dem som deltar i lägret. Förut dök han främst på sydligare breddgrader, men nu är han redan en erfaren vrakdykare.
– Jag tänkte tidigare att det är kallt och mörkt och svårt att se någon undervattensnatur här hos oss. Men så började jag dyka här och insåg hurdana grejer man kan se. För en hobbyhistoriker som jag är det flera grejer som möts. Hit kommer jag på en halv timme, det är en helt ny värld vid hemtröskeln, säger han.
En målsättning med projektveckan var också att med hjälp av en tryckpump kunna gräva upp delar av det så kallade tunnvraket, som ligger på 18 meters djup, ur bottengyttjan. Hård nordlig vind har emellertid försvårat arbetet.
– Marinarkeologi skiljer sig mycket från traditionell arkeologi då man är så beroende av vädret för att kunna jobba. Tiden fungerar på ett annat sätt när man är ute på havet, man måste ha både tid och tålamod. Våra frivilliga dykare har också en viktig roll och det är jättefint att vi har deltagare från så många olika ställen, säger Kristin Ilves.
Omkring 40 dykare från elva olika dykarklubbar, från Rovaniemi till Kyrkslätt, deltog under veckan. Kring 25 personer var ute på vattnet och gjorde flera dykningar varje dag.
Nya upptäckter
Men trots väderutmaningarna har projektet redan gett resultat. Dykarna har utforskat områden utanför själva vrakparken och gjort helt nya fynd. Vid ett av vraken utanför närliggande Rönnskär, den så kallade kanonjollen som man senast utforskat år 1994, har man hittat helt nya vrakdelar: tre nya kanoner, ett ankare och ett roder.
– Rodret är över sex och en halv meter långt, vilket betyder att det knappast var en kanonjolle. Rodret tyder på att fartyget var minst 20 meter, sannolikt mer, säger Ari Kapanen.
Kanonerna, ankarna, rodret och en del av skrovet har hamnat utanför Rönnskär, resten av fartygets öde är fortfarande höljt i dunkel. Men man har en teori.
– Vraket kan ha varit ett fartyg som deltagit i Gustav den tredjes ryska krig från 1788 till 1790, säger Kristin Ilves.
Historisk farled
Vrakparken ligger vid Stora Träskö, som också har en rik och intressant historia. På ön finns bland annat förhistoriska gravar, ett kanonvärn från slutet av 1700-talet, kanonvägar från början av 1900-talet och sovjetbyggda militäranläggningar.
– Hundratals skepp har varit förtöjda här under historiens gång. Någon dag när det är god sikt har jag tänkt att jag ska dyka runt viken här, man skulle mycket sannolikt hitta alla möjliga saker på havsbottnen, säger Ari Kapanen.
Forskningsveckan är ett steg vidare, men ambitionen är att Porkala vrakpark ska bli ett internationellt besöksmål. Men mer information om vraken spelar en nyckelroll i detta.
– Ett vrak i sig är inte lika intressant utan berättelsen bakom den. Om man lär sig mer blir det också intressantare att dyka, säger Kristin Ilves.
Den finska havsbottnen är som regnskogen i Amazonas. Nästan ingen dyker här, så möjligheterna att göra stora upptäckter är enorma.
Ari Kapanen, dykare och vrakletare