Tillväxt för vad?
SYSSELSÄTTNING Den nya regeringens program ”Ett inkluderande och kunnigt Finland” ger förhoppningar om alternativ till den tidigare förda ekonomiska politiken. Det ekologiska och människocentrerade programmet förutsätter dock att vi röjer mentala inställningar om att framgång enbart är tillväxt i bruttonationalprodukten, BNP.
Jan Otto Andersson belyser i sin insändare (HBL Debatt 27.6) på ett träffande sätt skillnaden mellan den hittills förda ekonomiska politiken och den utlovade politik som grundar sig på ekologisk hållbarhet och social välfärd. Sysselsättningen är central här och Andersson påpekar att om vi i första rummet satsar på ekologisk hållbarhet och social välfärd så är det inte fråga om samma jobb, som dem vi får när vi satsar på vinstbringande verksamhet för att nå ekonomisk tillväxt. Med regeringens ändrade fokus är det inte svårt att hitta nya arbetsuppgifter, säger Andersson. Jag håller helt med om det. Det krävs dock juridiska och teoretiska omställningar för att förverkliga programmets människocentrerade policy.
Nya digitala arbetsformer kräver ett annat slag av rättslig reglering än dagens lagstiftning som baserar sig på industriarbete. Den kreativa sektorn kan här fungera som förebild, som under senaste decennier har stått för en större ekonomisk tillväxt än en del industrisektorer. På grund av arbetsrättens snäva fokus på anställning har dock konstnärernas insats i hög grad blivit osynlig. Genom att fokusera på det arbete som faktiskt utförs skulle konstnärernas insats synliggöras. En ändrad definition av arbete, som också beaktar arbete utfört utanför en anställning, skulle medföra den höjningen av sysselsättningsnivån som regeringen eftersträvar. Den finns redan här, men den måste synliggöras!
Här kommer bruttonationalprodukten in i bilden som mätare av ett lands ekonomiska välstånd. Ända sedan BNP introducerades på 1930-talet har dess lämplighet för detta ändamål ifrågasatts. Många alternativa mätningsmodeller har sen dess utvecklats. Jag vill här ta fasta på det förslag som kommissionen som beställdes av den franska presidenten Sarkozy presenterade för att mäta ekonomisk och social utveckling år 2009, Report on the Measurement of Economic Performance and Social Progress. Det är solitt ekonomiskt kunnande bakom rapporten, med två nobelpristagare i ledningen, professorerna Joseph Stiglitz och Amartya Sen.
Rapporten kan ses som epokgörande. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har haft en kommission av höga representanter som i fyra års tid arbetat vidare på Stiglitz kommissionens slutsatser. I den ursprungliga rapporten av år 2009 konstateras att om dess rekommendationer följs kan det ha en avgörande betydelse för hur regeringarnas policyn utformas, implementeras och utvärderas. Kommissionens råd var enkelt, ändra statistikens fokus från ekonomisk produktion till faktorer som påverkar dagens och kommande generationers välmående.
Arbete i hushållet är en av de många aktiviteter som inte beaktas i BNP. Det vill Stiglitz kommission få en ändring på. Statistikcentralen beräknade 2018 att värdet av oavlönat arbete inom hushållen motsvarar 36 procent av BNP. Att beakta detta är ett snabbt och effektivt sätt att registrera en höjning av sysselsättningen. Utöver arbete i hemmen och den kreativa sektorn har vi arbete i civilsamhället, den sociala ekonomin, som är bristfälligt registrerad i BNP. Social avkastning på investeringar är en annan viktig infallsvinkel.
Vad vi mäter påverkar vad vi gör, påpekar Stiglitz, “What you measure affects what you do”.
Förhoppningsvis finns det beredskap i finansministeriet att beakta nya mätningssätt. Den kursändring som Antti Rinnes regering gör, i förhållande till sina föregångare, är helt i linje med Stiglitz kommissions rekommendationer, och dess uppföljning inom OECD. Det är inte illa att ha en så fin uppbackning för sin politik som regeringen nu har, av nobelpristagare, OECD och många nytänkare.