Suggestiv polyfoni
Helsingfors kammarmusikfestival sätter för tredje året i rad en musikalisk guldkant på urbana semesterfirares, icke-semestrande huvudstadsbors och, förhoppningsvis, en och annan turists vardag. Den sociala beställningen förefaller uppenbar och musiken söker sig ut till såväl kaféer, museer och gallerier som mer traditionella konsertlokaler.
Helsingfors kammarmusikfestival.
Nordiskt NYTT! Kreeta-Julia Heikkilä, Anna Gebert, Maano Männi, violin, Magda Stevensson, Jakob Dingstad, altviolin, Jaani Helander, Carl-Oscar Østerlind, cello. Magnus Lindberg, Maja Ratkje, Bent Sørensen, Andrea Tarrodi, Aki Yli-Salomäki. Galerie Forsblom 4.7. Festivalens konstnärliga ledare Kreeta-Julia Heikkilä och Jaani Helander hade för onsdagens öppningskonsert i G18 sammanställt ett nog så läckert helengelskt program med bland annat Elgars pianokvintett och Waltons stråkkvartett i fokus. Vid torsdagens samtidsmusikkonsert i Galerie Forsblom var det åter frågan om en spännande nordisk helhet med i olika riktningar löpande tematiska trådar.
Samtliga nordiska länder utom Island var representerade i såväl programbladet som musikerskaran och det visade sig dessutom, skojigt nog, att flertalet av musikerna jobbar eller har jobbat i ett annat nordiskt land än hemlandet. Sådant värmer en inbiten nordists hjärta och så gjorde även musiken.
Att öppna med de två första satserna ur Magnus LindbergsPartia (2001) – visst hade flott spelande Helander kunnat göra även de övriga fyra satserna – var ett smart drag. Danmarks Lindberg, Bent Sørensen (de har åtminstone födelseåret 1958 gemensamt), är i sin tur en stilistisk kameleont av rang. I The Lady of Shalott för soloaltviolin (1987) håller han sig med ett subtilt modernistiskt uttryck och Magda Stevensson visade sig vara en inkännande uttolkare.
Maja Ratkje (f. 1973) hör till det norska avantgardets framkant, men i stråkkvartetten Tale of Lead and Light har de tragiska händelserna i Oslotrakten 2011 färgat av sig på tonspråket, som rör sig från ångestfylld atonalitet till ett slags tonalt förankrad, om än enigmatisk, försoning. Anna Gebert och Carl-Oscar Østerlind kompletterade Heikkilä och Stevensson optimalt och musicerandet pejlade avsevärda emotionella djup.
Andrea Tarrodi (f. 1981) är en av Sveriges mest omsusade tonsättare i sin generation och det är inte svårt att förstå varför. Hon har en förmåga att medelst till synes enkla medel skapa starkt förtätade, suggestiva stämningar och Runebergtonsättningen Sorg och glädje (2014), i tonsättarens eget instrumentalarrangemang – Stevensson läste dikten innan framförandet – var inget undantag.
Altviolinen, läckert realiserad av RSO:s norske soloaltist Jakob Dingstad, gestaltade originalets vokalstämma och Helander gjorde cellopartiet med finess. I Aki Yli-Salomäkis (f. 1972), meditativt känsloladdade, baltiskt färgade Uinukainen (2015) noterade vi åter Vasa Stadsorkesters estniske konsertmästare Maano Männi som kvartettens eminente primas. Marika Mäkeläs egensinnigt dekorativa konstverk stod konserten igenom för en fruktbar visuell polyfoni.