Välkommen till verkligheten, Sverige

Det pågår en märklig dans runt makten i Sverige. En efter en kliver partiledarna upp i boxningsringen för att puckla på varandra. Dansar runt, avvaktar läge för bästa rallarsvingen.

Det är förbryllande. Vi har Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni som skapat rubriker genom att i en intervju i Expressen säga att visionen om det mångkulturella samhället måste begravas.

Vadå? En tidigare liberal integrationsminister som själv kommit till Sverige som flykting i 12-års åldern skärper tonen i invandringspolitiken? Senare har hon delvis backat från uttalandet och även rätat ut frågetecknen om ett eventuellt närmande mot Sverigedemokraterna: Nej, det kommer inte att ske så länge hon leder Liberalerna. Men diskutera invandringen på ny bog, ja, det vill hon.

Så har vi lunchmötet förra tisdagen mellan Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Båda kan se arenor för samarbete.

Däremot tar Busch Thor avstånd från Åkessons våta dröm om ett nytt konservativt block bestående av Kristdemokraterna, Moderaterna och hans eget parti. Det faller på sin egen orimlighet, menar hon, eftersom SD inte är ett “riktigt” konservativt parti då det i ekonomiska frågor värnar småfolket på ett folkhemsaktigt vis.

Hur ska vi då förstå det som sker? Med några dagars distans till politikerveckan i Visby ter den sig närmast som en bekräftelse på den förändring av svensk politik som många bedömare talat om ända sedan valet i fjol. Tidigare HBL-journalisten Heidi Avellan – numera politisk chefredaktör på Sydsvenskan – går till och med längre: Hon menar att den första skissen till det nya politiska landskapet såg dagens ljus redan vid valet 2014. Det som händer nu är bara logiska steg i en utveckling som fick sin början med den första sprickan i Alliansens krackelering.

Vi friskar upp minnet med några nyckelbegrepp. Efter valet 2014, med Sverigedemokraterna som vågmästare mellan blocken, slöts Decemberöverenskommelsen, som handlade om ett samarbete mellan regering och opposition – minus Sverigedemokraterna.

2018: Efter en snudd på farsartad regeringsbildningsprocess ingick statsministerpartiet Socialdemokraterna och Miljöpartiet Januariöverenskommelsen med stödpartierna Centern och Liberalerna. Utanför: de forna allianspartierna Kristdemokraterna och Moderaterna samt Sverigedemokraterna.

Det gemensamma för dessa avtal är att det handlar om blocköverskridande försök att hålla Sverigedemokraterna utan inflytande.

Mot den bakgrunden är det som skedde förra veckan ett trendbrott: Den första partiledaren för de gamla partierna sträckte ut en hand mot Sverigedemokraterna. Det vill säga Busch Thor som lunchade med Åkesson.

En lunch är bara en lunch, kan någon tycka. Men inte i svensk politik. Möjligen ville Busch Thor i första hand in i strålkastarljuset igen efter sviktande opinionssiffror och negativ publicitet kring abortfrågan men samtidigt är hon så strategiskt garvad att hon nog visste vad hon gjorde. Mycket i Sverige är symbolpolitik och lunchen är det i allra högsta grad.

Det är svårt att inte tolka detta på annat sätt än att Sverigedemokraterna är på väg in i värmen. Åtminstone står de i farstun och stampar. Men om det verkligen leder till ett nytt konservativt block återstår att se.

För vad händer i så fall på den andra flanken? Är samarbetet mellan mittenpartierna och vänsterpartierna en engångsföreteelse? Vilka partier är det egentligen som ska bilda motvikten till den värdekonservativa högern, det vill säga vilka partier är socialliberaler i tanke och handling?

Det är spännande tider och partierna dansar kring flera frågor, inte bara invandringen utan även ekonomin, ordning och reda samt välfärden. Vem tar ägarskapet över vilken fråga? Det har också kommit in en ny och hårdare ton i invandringsdebatten, en ton som många ser som identitetspolitik. Mitt Sverige står inte längre att känna igen, sägs det. Det är tongångar som inte varit rumsrena i Sverige men som vi i Finland väl känner igen.

Oberoende av svaret på de enskilda frågorna ser det ut som om svensk politik håller på att ta klivet in i den politiska tidsålder som Finland och många andra länder redan befunnit sig i länge. Ett läge där det inte längre går att ignorera de invandrarkritiska partier genom att tvinga dem stå ute i kylan som en annan Mårra.

De är en del av den demokratiska dagordningen, vare sig man vill det eller inte. Välkommen till verkligheten, Sverige.