Det finns en orsak bakom radikalisering
EXTREMISM Jag är helt av samma åsikt som Gibril Fodor för fram i sin insändare (HBL Debatt 8.7). De kvinnor och barn som kanske kommer hem till Finland behöver rehabilitering. Tillsvidare talas det mest om hur de kan ställas till svars för eventuella brott och det är klart att den här skuldfrågan bör utredas.
När det gäller avradikalisering är det dock fråga om en längre process. Möjligen finns det personer, som lyssnar till rationella förklaringar och påverkas av dem, men oftast har det ingen djupgående effekt på individens tro, som till stor del utgör hens identitet. De som har diskuterat med fanatiskt troende vet säkert att inga rationella argument tas emot eftersom det handlar om djupt emotionella behov och övertygelser, både medvetna och omedvetna.
Man måste fråga sig varför just de här individerna varit mottagliga för den islamistiska propagandan. Det har gjorts många undersökningar om radikaliseringens orsaker. En grupp i vårt samhälle utgörs av andra generationens invandrare, som alltid känt sig sämre, annorlunda och utfrysta ur gruppen eller samhället. De är väldigt mottagliga för skickliga värvares propaganda, där de blir lovade samhörighet, värde, trygghet och godkännande. De blir utsatta för det man kallar push– pull-syndromet. Norska journalisten Åsne Seierstad har skrivit den berörande, tragiska boken Två systrar, där hon väldigt bra beskriver radikaliseringsprocessen.
Men det här gäller inte bara invandrarunga utan också vanliga människor som lider av utanförskap, olika trauman, besvikelser, förluster, narcissistiska problem med mera. Ibland kan man också se hur föregående generationers trauman och förödmjukelser tas över av nästa generation. Det har gjorts många undersökningar av utsatta judars barn och barnbarn efter andra världskriget.
Vamik Volkan, professor i psykiatri och psykoanalys har i flera decennier skrivit om dessa problem. Han har varit aktiv arrangör av fredssamtal mellan olika nationer. Han har undersökt unga palestinier som radikaliserats. Han konstaterar att fortlöpande yttre förödmjukande händelser, i kombination med en upplevelse av hjälplöshet och av att inte bli behandlad som människa, ledde till stora brister (hål) i deras identitet. Också det faktum att de samtidigt identifierade sig med sina hjälplösa, förödmjukade föräldrar bidrog till en patologisk utveckling. Volkan konstaterar också, att värvarna som sökte efter lämpliga självmordsbombare var mycket skickliga på att plocka ut dem, som hade mest brister i sin identitet, eftersom det då var lätt att ersätta bristerna med en annan ”storgrupps-identitet”, med andra ord hjärntvätta dem. De tränades på speciella läger och utvecklade en högt värderad martyr-identitet (Suistola & Volkan 2017).
Min tanke är att de kvinnor och barn som möjligen kommer till Finland – och varför inte också män – behöver psykologisk och terapeutisk rehabilitering. Det gäller att lyssna till deras berättelser och försöka förstå orsaken till att de drogs till extremism. Det behövs empati och tid. Jag tror inte att man kan ”tillrättavisa dem” med hjälp av lärda religiösa auktoriteter och få dem på andra tankar. Då använder man igen auktoriteter, som också värvarna var för dem. ”Omvändningen” är i så fall ganska ytlig, om den lyckas. De måste själva komma till insikt om sina personliga motiv, gärningar och dess följder och få hjälp att kunna sörja och reflektera.
Jag tror att mödrarnas erfarenhet av att man vill hjälpa deras barn är en faktor som kan motivera dem att uppskatta sitt eget land och dess kultur. Jag har själv erfarenhet av att så kan ske eftersom jag varit involverad i invandrarproblematiken från 1990-talets början, både som psykoterapeut, forskare och utbildare.