Om golf och lite opera

Högsäsong igen för precisionsspelet med klubba, boll och hål. Lite paff lägger jag märke till att en del är så golfbitna att sommarstugan reducerats till ett övernattningsställe mellan rundorna.

Har själv aldrig gått en enda, men en gång – ofint nog – greppat en putter så excellent att jag vann en puttningstävling för företagsfolk jag själv var med om att ordna. Men något riktigt grepp om spelets behållning har jag inte.

För inte så länge sedan var golf, som lär ha funnit sin nuvarande form på banan i skotska Saint Andrews på 1700-talet, ju något bara för eliten. I dag påminner spelet om en folksport. Typ alla golfar, också de som inte är så sportiga annars, vilket är fascinerande. Såpass att jag frestas dra en, förmodligen dum, parallell till opera. Men det ska jag återkomma till lite senare.

Så mycket har jag prövat, utöver puttandet, att jag vet att golf inte är lätt. Att med en yvig sving och ett klubblad som en tändsticksask träffa en diminutiv boll någorlunda på pricken kräver ett mått av teknik och bollkänsla. Liksom tålamod – i rågat mått – för att göra det i timtal över arton hål. Koncentration hjälper förstås. Och tillgång till tid som står bakom mångas, inte minst äldres, hålligång. En lämplig plånbok – förr skulle den vara rejält stinn – behövs också.

Spelet har tveklöst sina trumfar. Ett givet plus är motionen som hjälper golfaren att orka hålla i gång både på och utanför banan ännu på ålderns höst. Ett annat är chansen att, lite chict, umgås och odla kontakter – för nöjets eller arbetets skull.

Och så finns där en meditativ clou. Att ute i det gröna – i en skön heldagsbubbla – kunna ställa sig utanför gnagande vardagsbekymmer är inte fy skam. Verklighetsflykt light, i jämförelse med långskubbande eller klättring (mode- och OS-gren det med, från och med Tokyo nästa år). Och som pricken på i:et kan man tävla bara mot sig själv, utifrån handicap.

Så när fördelarna summeras – har jag missat någon? – begriper jag nog att en och annan attraheras. I synnerhet förstår jag konnässörerna som går i gång på finesser och utmaningar som vägval, klubbval och slagteknik. För att inte tala om världsettan (per sista juni) Brooks Koepka som spelat in miljoner på sin verklighet – bara i år.

Det utlöser ingen flyktinstinkt. Vad det här har med opera att göra? Bara det att jag (till skillnad från teater) inte riktigt förstår mig på opera heller. Musiken och sången i all ära men det teatraliska får mig att sky salongerna. Saknar väl bara den typens konstnärliga ådra. Men hur den ådran – att döma av trängseln i Tölös kakelkoloss – kan vara så allmän frapperar mig lika mycket som mängden golfhugade. Handlar ju ändå om två hyfsat krävande och elitistiska nöjen. Misstanken kommer krypande att tjusningen för inte så få består i det piffiga.

Till slut en chip till operakännarna (det är passningsspelet jag saknar i golf) i hopp om att få lite bildning. Vad är det som trollbinder – på riktigt? Har magin en förklaring som kan kläs i ord? Om inte, får jag väl nöja mig med det. Det är långt på känsla man också slår en hole-in-one.

”För inte så länge sedan var golf, som lär ha funnit sin nuvarande form på banan i skotska Saint Andrews på 1700-talet, ju något bara för eliten. I dag påminner spelet om en folksport. Typ alla golfar, också de som inte är så sportiga annars, vilket är fascinerande.”

STEFAN BORENIUS

är sportfantast sedan hedenhös